2.4 Hydrologiska förhållanden i Bottenhavets vattendistrikt

Sedan 1990 har årsnederbörden varierat från 700 till 1000 mm i vattendistriktet, men den kan vara betydligt högre i fjällområdet eftersom de flesta lågtryck kommer in från väst och trycks in över fjällvärlden först.

Ett barn sitter i en snödriva med snöklädda fjäll i bakgrunden.

En stor del av vattenmängden lagras som snö och därmed uppstår höga flöden framförallt under våren. Under ett normalår uppstår två flödestoppar, i april – maj när snösmältningen startar och i juni när snön börjat smälta i fjällen. Höga flöden kan även uppkomma under sensommar och höst vid stor nederbörd.

Vattendistriktet har flera stora grundvattentillgångar med dricksvatten av hög kvalitet. Dessa finns framförallt i sand- och grusavlagringar som ligger längs älvdalarna. Det är här det största uttaget av dricksvatten sker, inte bara till bebyggelse utan även för jordbruk, industri och infrastruktur. Uttag sker även i sedimentär berggrund och i sprickakviferer i urberget. Det är inte ovanligt att uttag kombineras med, eller baseras på, konstgjord eller inducerad infiltration av ytvatten.

Distriktets stora sedimentära grundvattenmagasin hittar vi främst i Dalarna. Uttaget från sprickor i urberget är volymmässigt litet, men utgör en viktig lokal tillgång.

Det finns drygt 33 600 sjöar i distriktet. Siljan och Storsjön är de största. De fem större älvarna (Ångermanälven, Indalsälven, Ljungan, Ljusnan och Dalälven) är reglerade och utnyttjas för vattenkraftändamål. Ungefär hälften av landets totala vattenkraft produceras i distriktet. I många av de mindre vattendragen har timmerflottningen medfört omfattande fysiska ingrepp som liksom vattenkraften skapat vandringshinder och försämrade förhållanden för fisk och andra vattenorganismer. På många platser där vägar korsar mindre vattendrag har vandringshinder uppstått när vägtrummor placerats ut på ett olämpligt sätt.

Vattendistriktets kustvatten varierar kraftigt till sin karaktär med både flacka och kraftigt kuperade strandområden, vilket skapar olika ekologiska förutsättningar och känslighet för påverkan. De grunda och inneslutna vikarna utgör viktiga yngel- och uppväxtplatser, men är samtidigt känsliga för föroreningar. Den pågående landhöjningen bidrar till att vikarna så småningom blir helt avsnörda och ombildas till sötvattenssjöar. I områden med öppen och djup kust är riskerna för lokala miljöproblem betydligt mindre eftersom vattenomsättningen är stor.

Kontakt