Försämringsförbud
Försämrings- och äventyrandeförbudet innebär förbud mot att försämra och äventyra möjligheten till förbättring. Det innebär också att statusklassen för en kvalitetsfaktorer inte får försämras.
Miljökvalitetsnormer ska tillämpas vid myndigheters och kommuners prövning och tillsyn av vattenverksamheter och miljöfarliga verksamheter.
Huvudregeln är att myndigheter och kommuner inte får tillåta en verksamhet som bidrar till att vattnets kvalitet försämras eller riskerar att det blir omöjligt att nå miljökvalitetsnormen. Detta så kallade försämringsförbud innebär att försämring av kvalitetsfaktorer mellan olika statusklasser inte är tillåtet.
Om en kvalitetsfaktor har klassificerats till lägsta status får ingen ytterligare försämring ske.
En försämring kan vara tillåten i enstaka fall
Trots försämringsförbudet får myndigheter och kommuner i vissa fall tillåta försämring mellan olika statusklasser. Det gäller försämring av den hydromorfologiska kvaliteten i ytvatten eller när nivån i grundvatten påverkas. Den fysikaliska och kemiska kvaliteten i ytvatten får däremot inte försämras mer än från hög status till god och bara om vattnets sammanvägda ekologiska status är hög i utgångsläget.
Sådana försämringar får dock bara tillåtas om alla genomförbara åtgärder vidtas för att minska den negativa påverkan på vattnet och om verksamheten:
- är av stort allmänintresse eller om fördelarna för människors hälsa, säkerhet eller hållbar utveckling överväger nackdelarna.
- har ett syfte som inte kan uppfyllas på annat sätt som är väsentligt bättre för miljön, av tekniska skäl eller på grund av orimliga kostnader.
Innan en myndighet eller kommun tillåter en försämring är det obligatoriskt att begära yttrande från vattenmyndigheten.