Kontakt

Frågor och svar om miljökvalitetsnormer

En miljökvalitetsnorm beskriver en miniminivå på kvaliteten i en vattenförekomst. Sämre än så får det inte bli, bara bättre!

Rent vatten är en vardagsvara vi inte klarar oss utan. Det är grunden för allt liv och hjärtat i de naturliga ekosystemen. Vatten är nödvändigt för att bygga social och ekonomisk välfärd.
Sveriges fem vattenmyndigheter samordnar vattenförvaltningsarbetet i distrikten. Miljökvalitetsnormerna är ett av verktygen för kommuner och myndigheter i arbetet för bättre vatten.

Frågor och svar

För att miljökvalitetsnormerna för varje vattenförekomst ska kunna följas krävs att både verksamhetsutövare och myndigheter utgår från tillståndet i vattenmiljön som helhet när nya eller förändrade verksamheter planeras. Det är inte enskilda utsläppsmängder eller enstaka störningar som ska bedömas, utan hur de tillsammans med övrig påverkan bidrar till hur vattenmiljön mår.

Miljökvalitetsnormerna är miniminivån – sämre än så får det inte bli, bara bättre!
Systemet med miljökvalitetsnormer har bidragit till ökade krav på bra underlag i ärenden som olika myndigheter ska fatta beslut om. Det i sin tur ökar både kunskapen och medvetenheten om vikten av att värna kvaliteten på våra vatten.

Allt hänger ihop. De direktiv och mål som preciseras i miljökvalitetsnormerna
genomförs med hjälp av åtgärdsprogram, fysisk planering, tillståndsprövningar, tillsyn, vägledning, kunskapsspridning, ideella insatser. Det är med helhetssyn och gemensamma krafter som Sveriges vatten kan lämnas över i gott skick till kommande generationer.

När miljökvalitetsnormerna har omvandlats till krav eller regler från en myndighet eller kommun blir de styrande för verksamhetsutövare. Men om normerna inte följs inom utsatt tid kan varken myndigheter, kommuner eller verksamhetsutövare straffas med någon form av sanktioner. Istället får vattendelegationerna besluta om nya strängare åtgärder i nästa åtgärdsprogram så att normerna följs i nästa förvaltningscykel.

Sveriges regering får däremot svara inför EU om hur vattendirektivet är infört och hur det efterlevs. Konsekvenserna kan bli att EU ställer hårdare krav på Sverige om det svenska genomförandet inte bedöms leva upp till kraven som finns i vattendirektivet. EU-domstolen kan också döma Sverige till böter.

Att bilda ett miljöskyddsområde kan vara ett sätt att genomföra de åtgärder som krävs för att följa miljökvalitetsnormerna. Detta tillämpas inte i någon högre utsträckning, men kan vara en möjlighet i komplexa situationer där flera verksamheter på olika sätt belastar samma vatten. Där kan det vara svårt att få till stånd åtgärder genom enskilda beslut.

Förutsättningen är att området eller en del av det är utsatt för föroreningar eller att det av andra skäl, till exempel till följd av fysisk påverkan, inte är möjligt att följa en miljökvalitetsnorm. Det är regeringen som beslutar om att bilda ett miljöskyddsområde. Därefter får länsstyrelsen meddela föreskrifter för området. De kan innehålla skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för verksamheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med området. Föreskrifterna gäller utöver vad som föreskrivs i tillstånd till miljöfarlig
verksamhet och vattenverksamhet.

Vid en enskild miljöprövning kan det komma fram ny kunskap som visar att miljökvalitetsnormen för vatten som berörs av prövningen har beslutats på felaktiga grunder. Prövningsmyndigheten kan då begära ett yttrande från vattenmyndigheten
i distriktet och redovisa skillnaden mellan nuvarande status och den status som legat till grund för miljökvalitetsnormen. Det innebär att det i samband med prövningen
finns utrymme för vattenmyndigheten att justera felaktigheter.

Vattenmyndigheternas huvudsakliga uppgift är att bedöma påverkan, risk och status för vattenförekomster, föreslå miljökvalitetsnormer och i bred samverkan arbeta fram åtgärdsprogram och förvaltningsplaner för vattendistrikten. I arbetet bistår länsstyrelsernas beredningssekretariat med expertis och lokalkännedom.

Delegationerna fastställer miljökvalitetsnormer och beslutar om förvaltningsplan och åtgärdsprogram.

HaV och SGU ska vägleda övriga myndigheter och kommuner om hur miljökvalitetsnormer kan och ska tillämpas.

Statliga och kommunala tillsynsmyndigheter ger råd och bedriver tillsyn över verksamhetsutövare och enskilda, medan prövningsmyndigheter, till exempel
länsstyrelser, kommuner, domstolar och miljöprövningsdelegationer, tillämpar miljökvalitetsnormer i prövningsärenden.

Kommunerna ansvarar också för att miljökvalitetsnormer följs i den
kommunala planeringen.

Normerna utgör en viktig grundförutsättning för den nationella prövningsplanen och beskriver den miljökvalitet som ska uppnås vid en viss tidpunkt. Normerna är som huvudregel bindande att följa för myndigheter, kommuner och verksamhetsutövare i enskilda prövningar.

Detta får hanteras i samband med enskilda prövningar. Verksamhetsutövaren behöver redovisa nya underlag som kan styrka att normen är satt på felaktiga grunder. Prövningsmyndigheten begär sedan yttrande från vattenmyndigheten.

Det ursprungliga målet för vattenförvaltningsarbetet var att alla vatten skulle nå god status till 2015. Men många vatten är kraftigt påverkade av mänsklig verksamhet och når fortfarande inte den kvalitetsnivån, även om de stränga kraven drivit teknikutvecklingen framåt.

För vatten som inte uppnår god status har vattendelegationerna i många fall beslutat om en tidsfrist till 2021 eller 2027. I dessa fall har vattenmyndigheterna bedömt att det är tekniskt omöjligt eller orimligt dyrt att genomföra åtgärder för att förbättra kvaliteten tidigare än så. I vissa fall har alla nödvändiga åtgärder redan genomförts, men det tar tid för ekosystemet att återhämta sig till god vattenstatus.

Undantagen innebär inte att det går att avstå ifrån eller vänta med insatser.

Undantag i form av mindre strängt krav är ett ställningstagande till en sänkt ambitionsnivå, att god status inte kommer att kunna uppnås. Då krävs ett mer detaljerat beslutsunderlag än för tidsfrister. Mindre strängt krav tillämpas framför allt för vissa kemiska ämnen som är vitt spridda i miljön och som är mycket svåra att åtgärda, till exempel kvicksilver och bromerade flamskyddsmedel (polybromerade difenyletrar, PBDE). För att besluta om mindre stränga krav ska det vara känt vilken eller vilka påverkanskällor som orsakar problemen och hur bördan av miljöpåverkan är fördelad mellan källorna. Åtgärdsansvaret ska också vara klarlagt, åtminstone övergripande.

Dessutom behöver åtgärdsbehovet vara definierat och det ska finnas ett konkret underlag för att bedöma de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att genomföra åtgärderna utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Undantagen innebär inte att det går att avstå från eller vänta med insatser. Det som kan göras ska göras för att förbättra vattenkvaliteten. Det kan ta lång tid för ekosystemen att återhämta sig. Även om förbättringar görs nu kan resultatet dröja.

Det finns ytterligare två situationer då myndigheterna kan tillåta att vattnet inte når god status. Nya samhällsnyttiga verksamheter kan få tillstånd att försämra vattnets miljökvalitet, men bara om särskilda kriterier är uppfyllda och åtgärder vidtas för att minimera försämringen. Dessutom kan en försämring tillåtas om den är tillfällig och vattnet återgår till den kvalitet som var före försämringen utan att restaureringsåtgärder behöver vidtas. Då behövs inte något beslut om undantag. En tillfällig försämring kan vara ett planerat byggnads- eller underhållsarbete eller en exceptionell händelse, till exempel översvämning eller jordskred.

Kontakt