/

Miljöförhållanden i vattendistrikten

För att kunna bedöma de miljökonsekvenser som Åtgärdsprogram 2021–2027 medför ska förhållandena i de områden som antas påverkas betydligt beskrivas enligt 6 kap 11 § 3 i miljöbalken.

Nulägesbeskrivning

Bottenvikens vattendistrikt utgörs av den nordligaste delen av Sverige. I vattendistriktet finns 30 huvudavrinningsområden. Distriktet täcker nära en tredjedel av Sveriges landyta och omfattar hela Norrbottens län och större delen av Västerbottens län. Det är till ytan det största vattendistriktet och består av cirka 93 procent land och cirka 7 procent sötvatten. (SCB, 2019). Det bor omkring 500 000 personer i Bottenvikens vattendistrikt vilket är 4,9 procent av hela Sveriges befolkning. Hälften av dessa är bosatta i de tre största kommunerna: Umeå, Luleå och Skellefteå.

Landskapet i Bottenvikens vattendistrikt karaktäriseras av fjällmassiv, barrskogsområden, myrmarker, sjöar och älvdalar. Vattendistriktet har en havskust som är 603 mil lång och som omfattar cirka 7 000 öar (SCB, 2019). Bottenvikens havskust utgör en världsunik brackvatten- och landhöjningsmiljö som är starkt präglad av det nordliga läget, en låg salthalt och stor sötvattenspåverkan till följd av de många och stora vattendragen som rinner ut i Bottenviken. Markanvändningen domineras ytmässigt av skogsmark som upptar över 40 procent av den totala markanvändningen i distriktet. Jordbruksmark och bebyggelse upptar endast 0,7 respektive 2 procent av distriktets markanvändning (SCB, 2019). Morän är den dominerande jordarten i distriktet.

Medel årsavrinningen distriktet är 300–400 millimeter men kan i fjällområdet bli betydligt högre >1200 millimeter (SCB, 2019). På grund av distriktets kalla klimat lagras en stor del av vattenmängderna som snö under vintern vilket leder till att det kan uppstå höga vattenflöden under våren. I rullstensåsar och andra isälvsavlagringar längs distriktets älvdalar finns stora grundvattentillgångar. Bottenvikens vattendistrikt har stora vattenresurser och vattenkvalitén är överlag god inom distriktet.

Bottenhavets vattendistrikt ligger mitt i Sverige och är 140 000 miljoner kvadratkilometer till ytan, vilket motsvarar ungefär 30 procent av Sveriges yta. Vattendistriktet är fördelat på sju län och 52 kommuner. I vattendistriktet bor det runt 925 000 människor varav de flesta i tätorterna längs kusten, området runt Storsjön och längs älvdalarna. I väst avgränsas vattendistriktet av fjällmiljö och längs Västernorrlands kust sträcker sig världsarvsområdet Höga kusten. I Gävleborgs län varvas exponerade och stenrika kustpartier med skärgårdsområden och grunda, skyddade vikar. Närmare 1,1 miljoner hektar, eller cirka åtta procent, av vattendistriktets yta utgörs av sötvatten och omfattar 46 procent av landets vattenförekomster (SCB, 2019). I vattendistriktet finns fem större älvar: Ångermanälven, Indalsälven, Ljungan, Ljusnan och Dalälven.

Vattendistriktets kustvatten varierar kraftigt till sin karaktär med både flacka och kraftigt kuperade strandområden, vilket skapar olika ekologiska förutsättningar och känslighet för påverkan. Bottenhavet är det vattendistrikt som har absolut störst andel skogsmark, närmare 80 procent av all mark. Vattendistriktets skogsområden står för 36 procent av Sveriges totala skogsmarksareal (SCB, 2019). Det rör sig främst om barrskogsområden som utgör grunden för en stor del av industriproduktionen av trävaror, papper och pappersmassa. Jordbruksmarken täcker 2 200 kvadratkilometer, eller två procent, av vattendistriktets yta.

Sedan 1990 har årsnederbörden varierat från 700 till 1 000 millimeter i vattendistriktet, men den kan vara betydligt högre i fjällområdet eftersom de flesta lågtryck kommer in från väst och trycks in över fjällvärlden först. En stor del av vattenmängden lagras som snö och därmed uppstår höga flöden framförallt under våren. Under ett normalår uppstår två flödestoppar, i april – maj när snösmältningen startar och i juni när snön börjat smälta i fjällen. Höga flöden kan även uppkomma under sensommar och höst vid stor nederbörd.

Norra Östersjöns vattendistrikt sträcker sig från strax söder om Dalälven i norr och i det närmaste ner till Bråviken i söder och från Kilsbergen i väster till skärgården i öster. Distriktet berör hela eller delar av Uppsala, Örebro, Stockholms, Södermanlands, Västmanlands, samt en liten del av Östergötlands och Dalarnas län. 76 kommuner ingår helt eller delvis i vattendistriktet. Norra Östersjöns vattendistrikt är det till ytan minsta vattendistriktet i Sverige men har med sina 3,1 miljoner invånare den största befolkningen. Norra Östersjöns vattendistrikt är det mest tätbefolkade i landet med en snabb tillväxt i framförallt Stockholmsregionen. Många av vattendistriktets största utmaningar är kopplade till just befolkningstrycket och ökande exploatering av land- och vattenområden. Stora delar av vattendistriktet präglas av den påverkan som mänskliga verksamheter har medfört och effekterna kan avläsas i tillståndet i vattenmiljöerna.

Kustområdet är varierat med öppna kuststräckor längst i norr och breda skärgårdsområden längre söderut. Landhöjningen präglar kustlandskapet genom uppgrundning och avsnörning av sjöar och våtmarker. Salthalt, vattenomsättning och landpåverkan uppvisar tydliga gradienter från norr till söder, från kust till utsjö samt från yta till botten och är styrande för både vattenkvalitet och artsamhällen.

Den genomsnittliga årsnederbörden i vattendistriktet varierar mellan 600 och 900 millimeter med lägst nederbörd i kust- och skärgårdsområdet samt i områdena närmast de stora sjöarna Mälaren och Hjälmaren. Mest nederbörd faller i de nordvästra delarna av distriktet. Nederbörden är högst under sommar och höst samt lägst under vinter och vår. Avdunstningen är relativt likartad i hela distriktet med cirka 400–500 millimeter per år. Årsmedelavrinningen varierar mellan 200 och 400 millimeter (6–12 l/s km2) och följer i stort sett nederbördsmönstret, med lägst avrinning i kustområdet och i områdena närmast Mälaren och Hjälmaren samt högst avrinning i nordvästra delen av distriktet. Avrinningen varierar från år till år och mellan olika årstider. Säsongsvariationen beror till stor del på magasinering av nederbörden i form av snö, liksom på magasinering som mark- och grundvatten. Trots att nederbörden är störst under sommaren är avrinningen då oftast som lägst beroende på hög avdunstning. Avrinningen är i regel som högst under vintern och våren.

Södra Östersjöns vattendistrikt ligger i sydöstra Sverige och består av hela eller delar av 10 län och 91 kommuner. Det sträcker sig längs Östersjökusten från Bråviken i norr, runt Småland, Blekinges och Skånes kust till Kullens spets i norra Öresund. Öland och Gotland ingår i distriktet och Gotland är den östra gränsen för vattendistriktet. Ungefär 30 procent av Sveriges befolkning bor i Södra Östersjöns vattendistrikt och befolkningen växer stadigt.

Bland större städer i distriktet kan nämnas Malmö, Linköping, Helsingborg, Jönköping, Norrköping, Lund och Växjö. Befolkningstätheten i distriktet varierar stort mellan som lägst 5,5 invånare per km2 i Ydre kommun i Östergötland till 2 193 invånare per km2 i Malmö kommun. Befolkningen i distriktet ändras kraftigt under sommaren. I Skåne blir de till exempel dubbelt så många under sommarmånaderna och både Öland och Gotland ökar sin befolkningsmängd tiofalt under sommaren.

Inom vattendistriktet finns näringsrika slättsjöar och vattendrag inom jordbruksbygd, exempelvis i Skåne. På sydsvenska höglandet, som omfattar norra Småland, södra Västergötland och södra Östergötland finns å andra sidan många näringsfattiga skogssjöar.

Öland och Gotland utmärks av sina fåtal sjöar och vattendrag, vilka därför är extra värdefulla. Sveriges näst största sjö, Vättern, finns i distriktet. Södra Östersjöns vattendistrikt har en lång kuststräcka, cirka en tredjedel av Sveriges totala kuststräcka, med varierande landskapsutformning med klippskärgård, moränskärgård och låglänt sandskärgård. Att skärgården dessutom består av täta kluster av öar istället för mer utspridd arkipelag eller öppen kust gör den svenska skärgården unik.

Södra Östersjöns vattendistrikt består till största del av morän (30 procent), tunn jord och kalt berg (28 procent), samt torv (10 procent). Moränlera dominerar på Öland, Gotland och i de södra delarna av Skåne. I östra Skåne på gränsen till Blekinge finns också en mindre del av finsand, sand och grus. Isälvssediment finner man i norra Skåne samt sydvästra delarna av Vättern. De hydrologiska förhållande längs med kusterna i Södra Östersjöns vattendistrikt kan grovt delas in i fyra olika områden; Skånes öppna kuster, Blekinges skärgård, Kalmarsund (Öland och Gotland) och Östergötlands skärgårdskust (Wastenson, o.a., 1992).

Årsnederbörden i Södra Östersjöns vattendistrikt skiljer sig mellan de olika delarna av distriktet och är ungefär 30 procent högre (900 millimeter) i de inre delarna av Småland och Skåne än längs med kusterna (600 millimeter). Kalmarsund och Öland har lägst nederbörd i distriktet, omkring 500 millimeter per år (Stensen, Krunegård, Rasmusson, Matti, & Hjerdt, 2019). Medelårsnederbörden i Södra Östersjöns vattendistrikt mellan 2005 och 2015 var 722 millimeter per år. Årsmedelavrinning och följer samma mönster som årsnederbörden och är omkring fyra gånger högre (400 millimeter) i inlandet av distriktet än vid Kalmarsund och Öland (100 millimeter). Medelårsavrinningen mellan 2005 och 2015 var 219 millimeter per år.

Västerhavets vattendistrikt är Sveriges västligaste och sträcker sig från Kullen i söder till Klarälvens källflöden i norr, från Skagerraks kust i väster till Tivedens skogar i öst. I distriktet finns allt från unika marina miljöer längs med kusten, till ensligt belägna skogssjöar i Dalsland och Värmland. Här finns många vattendrag och Sveriges största flod, Göta älv. 26 procent av Sveriges befolkning bor i Västerhavets vattendistrikt och befolkningen växer stadigt.

Göteborg är den största staden i distriktet och är Sveriges andra folkrikaste kommun. Befolkningstätheten i distriktet varierar stort mellan som lägst 2,8 invånare per km2 i Torsby kommun i Östergötland till 1 293 invånare per km2 i Göteborgs kommun.

Nästan 60 procent av distriktet präglas av stora barrskogsområden som utgör grunden för en stor del av industriproduktionen av trävaror, papper och pappersmassa. Jordbruksmarken täcker ca 15 procent och bebyggelse täcker endast tre procent av distriktets yta. Drygt 14 procent av distriktet utgörs av vatten, där våtmarker inte ingår med sina fyra procent av distriktets totala yta.

Jämfört med de andra distrikten i södra Sverige regnar det relativt mycket i Västerhavets distrikt. Normal årsnederbörd i varierar mellan 600–800 millimeter. Såväl nederbörden som avrinningen skiljer sig dock en hel del mellan olika delar av distriktet. Högst avrinning har vi i de inre delarna av Halland medan de mest nederbördsfattiga områdena återfinns i Skaraborgsbygden.

Vatten som riskerar att inte följa miljökvalitetsnormerna

Vattenmyndigheterna och länsstyrelserna statusklassificerar alla vattenförekomster och anger vilken miljöpåverkan som är orsaken till att miljökvalitetsnormerna i vattenförekomsterna riskerar att inte följas. För varje vattenförekomst fastställs sedan vilken miljökvalitetsnorm som ska gälla. Åtgärdsprogrammet är riktat mot vattenförekomster som inte följer, eller riskerar att inte följa miljökvalitetsnormerna.

Bottenvikens vattendistrikt har 7006 ytvattenförekomster och 41 procent riskerar att inte uppnå kvalitetskravet god ekologisk status. Fysiska förändringar av vattendragen i samband med exempelvis byggandet av vattenkraft eller flottledsrensningar är den främsta orsaken till att god ekologisk status inte uppnås. 38 procent av vattenförekomsterna i Bottenvikens vattendistrikt har sämre än god ekologisk status på grund av morfologiska förändringar.

I Bottenvikens vattendistrikt är det tre procent vattenförekomster som har sämre än god ekologisk status på grund av försurning. Det är främst inom skogsbygden i högt liggande områden med svaga moränmarker och tunt jordtäcke som försurningen utgör ett problem.

Samtliga ytvatten riskerar att inte uppnå kvalitetskravet god kemisk status avseende ämnena kvicksilver och PBDE (brominerad difenyleter). Bortsett från dessa båda ämnen är det främst metaller (kadmium, nickel och bly), PFOS och polyaromatiska kolväten (PAH) som till exempel antracen, fluoranten och benso(a)pyren) som orsakar att god kemisk status inte uppnås. Tre procent av distriktets ytvatten uppnår inte god ekologisk status på grund av särskilda förorenande ämnen (SFÄ). Miljögifterna orsakar problem främst i distriktets kustvatten och i anslutning till gruv- och metallproduktion samt i områden med sura sulfatjordar.

På grund av den låga andelen jordbruksmark och bebyggelse är inte övergödningen ett storskaligt problem i Bottenvikens vattendistrikt. I de vattenförekomster där det finns problem med övergödning är det främst jordbruk och små avlopp som är de betydande påverkanskällorna. I distriktet har tre procent av vattenförekomsterna sämre än god ekologisk status på grund av övergödning.

Utöver de vattenförekomster som är i risk finns även ett stort antal vattenförekomster med osäker risk där påverkan behöver verifieras med ytterligare övervakning.

Bottenhavets vattendistrikt har 10 737 ytvattenförekomster och 71 procent riskerar att inte uppnå kvalitetskravet god ekologisk status.

Ungefär hälften av Sveriges totala vattenkraft produceras i Bottenhavets vattendistrikt vilket har orsakat att flera vattendrag är påverkade av fysiska förändringar. De fem större älvarna, Ångermanälven, Indalsälven, Ljungan, Ljusnan och Dalälven är alla reglerade och utnyttjas för vattenkraftändamål. I många av de mindre vattendragen har timmerflottningen medfört omfattande fysiska ingrepp som liksom vattenkraften skapat vandringshinder och försämrade förhållanden för fisk och andra vattenorganismer. På många platser där vägar korsar mindre vattendrag har vandringshinder uppstått när vägtrummor placerats ut på ett olämpligt sätt.

Försurningseffekterna är fortsatt påtagliga i distriktet och kräver både att nuvarande motverkande insatser fortsätter och att nya lösningar och förebyggande åtgärder övervägs. I Bottenhavets vattendistrikt har 19 procent av ytvattenförekomsterna bedömts vara i risk att inte uppnå god ekologisk status med avseende på försurning. De flesta är påverkade av försurning från atmosfärisk deposition men en stor andel av påverkan kommer från skogsbruket.

I Bottenhavets vattendistrikt har tidigare drift av skogsindustrier såsom sågverk, pappersmassaindustrier och impregneringsverksamheter samt andra typer av industrier genererat förorenad mark och sediment. Även gruvdriften har bidragit till förorenad mark och sediment i vissa delar av vattendistriktet. I ytvattenförekomster i Bottenhavets vattendistrikt är det främst TBT, PFOS, metaller (kadmium, koppar, sink, krom, arsenik och bly) samt polyaromatiska kolväten (PAH) som till exempel antracen, fluoranten och benso(a)pyren) som orsakar problem. Även PCB och läkemedelsrester (diklofenak som är ett smärtstillande läkemedel och två östradioler som är hormonpreparat) bidrar till sänkt status i vissa vattenförekomster. Kvicksilver och PBDE överskrider gränsvärdet i fisk överallt där det mäts i landet, på grund av lågt satta gränsvärden och långväga atmosfärisk transport och deposition.

Övergödningen av Östersjön är fortfarande mycket problematisk, och det finns tecken på att även kustnära områden i Bottenhavets vattendistrikt börjar påverkas alltmer av övergödning. I distriktet är har fem procent av vattenförekomster som har bedömts ha problem med övergödning.

I Norra Östersjöns vattendistrikt har 1 326 ytvattenförekomster och 92 av dessa riskerar att inte uppnå kvalitetskravet god ekologisk status. Fler miljöproblem orsakade av mänsklig påverkan bidrar till detta.

I slutet av 1800-talet fanns ett starkt tryck på att utöka den odlingsbara marken på grund av en kraftigt växande befolkning. I hela landet genomfördes då rätningar av vattendrag, utdikningar och sjösänkningar i syfte att vinna ny mark. I Norra Östersjöns vattendistrikt genomfördes sjösänkningar i stor omfattning. Ett exempel är vattendistriktets näst största sjö Hjälmaren, som i slutet av 1800-talet sänktes med cirka 1,3 meter. Människan har också påverkat sjöar och vattendrag genom att reglera vattenflödet, bland annat för att utvinna energi genom vattenkraft. Även om vattenkraften är relativt begränsad i Norra Östersjöns vattendistrikt jämfört med i övriga landet, finns det några vattensystem där den ändå är omfattande, bland annat i Arbogaån och Kolbäcksån. Reglering av vattennivåerna har också gjorts för att minska risken för översvämning av jordbruksmark och för att underlätta för sjöfarten. Regleringen innebär att variationerna i vattenstånd jämnas ut inom och mellan år. En mindre andel av strandområdet blir översvämmad om våren, jämfört med de förhållanden som rådde innan regleringen. Mälaren är ett exempel på kraftigt reglerad sjö där strandnära livsmiljöer har påverkats av regleringen.

Övergödning av sjöar, vattendrag och kustvatten är det mest prioriterade miljöproblemet i distriktet om man ser till ytan och antal vattenförekomster som är negativt påverkade. Mer än 75 procent av kustvattnen och runt en tredjedel av distriktets sjöar och vattendrag har bedömts vara tydligt påverkade av övergödning. Därtill har 15 procent av distriktets sjöar, däribland Hjälmaren och delar av Mälaren, bedömts påverkade av internbelastning, där fosfor bunden till sedimenten kan frigöras och förvärra övergödningsproblemen.

I Norra Östersjöns vattendistrikt är det 16 procent av vattenförekomster som bedöms vara påverkade av försurning. Påverkans källorna är främst atmosfärisk deposition och skogsbruk som i en kombination med den kalkfattiga berggrunden med magra, tunna jordar i distriktet orsakar försurningsproblemen.

Miljögifter från både tidigare verksamhet, pågående verksamheter och diffusa utsläpp påverkar vattenförekomsterna i distriktet. Två ämnen som misstänks förekomma i en stor del av distriktets ytvattenförekomster är PFOS och TBT (tributyltenn). Användning av dessa ämnen är förbjuden idag, men fortfarande sker läckage från till exempel förorenade områden och deponier och, när det gäller TBT, från tidigare användning i båtbottenfärger. Dessa ämnen är toxiska redan i mycket låga koncentrationer och för att komma till rätta med de problem som dessa ämnen leder till behöver vidare läckage minimeras. Även många andra ämnen som PAHer, metaller, växtskyddsmedel, flamskyddsmedel, läkemedelsrester, mjukgörare med mera påverkar eller misstänks påverka ytvattenförekomsterna i distriktet. Förorenade områden är utpekat som den största påverkanskällan för miljögifter, det vill säga den påverkanstyp som påverkar störst antal vattenförekomster, om man bortser från atmosfärisk deposition av kvicksilver och PBDE. Dagvatten, giftiga båtbottenfärger, deponier och avloppsreningsverk är andra källor som påverkar många vattenförekomster i distriktet. En tredjedel av distriktets ytvattenförekomster riskerar att inte uppnå god kemisk status på grund av miljögifter.

Utöver de vattenförekomster som är i risk finns även ett stort antal vattenförekomster med osäker risk där påverkan behöver verifieras med ytterligare övervakning.

Södra Östersjöns vattendistrikt har 1 873 ytvattenförekomster och 68 procent riskerar att inte uppnå kvalitetskravet god ekologisk status.

En av de stora utmaningarna i Södra Östersjöns vattendistrikt är övergödning i sjöar, vattendrag och kust orsakat framförallt av näringsläckage från jordbruk. Distriktet har cirka 35 procent av all Sveriges åkermark och lite mer än hälften av all betesmark. Matproduktion är stor och viktigt i distriktet och för Sverige i stort. Här odlas cirka 40 procent av allt spannmål, 40 procent av alla baljväxter, 60 procent av all potatis och 92 procent av alla sockerbetor. Södra Östersjöns vattendistrikt har högst djurtäthet i landet och cirka 45 procent av Sveriges lantbruksdjur. Andra källor till övergödningen är skogsbruket och avlopp. 21 procent av distriktets ytvattenförekomster risker att inte uppnå god ekologisk status på grund av övergödning.

I Södra Östersjöns vattendistrikt är det vanligt med anläggningar som hindrar fisken från att simma uppströms till sina lekområden, så kallade vandringshinder, och andra fysiska förändringar som hamnar, kanaler och invallningar. Fysiska förändringar i både mindre och större vattendrag orsakar att god ekologisk status inte uppnås. I vattendragen är det i första hand rätningar och rensningar som har påverkat vattenmiljöerna och för sjöarna är det framförallt sänkningar som är problemet. I jordbruksområden har det även skett en omfattande kulvertering (nedgrävda passager) av vattendrag. I kustvattnen utgör hamnar, pirar och andra konstruktioner i strand- och vattenområdet den vanligaste formen av morfologisk påverkan, tillsammans med rensning och muddring.

I Södra Östersjöns vattendistrikt är det 13 procent av ytvattenförekomster som har sämre än god ekologisk status på grund av försurning. Det är främst inom områden i norra Skåne, Blekinge, Kronobergs och södra delarna av Kalmar län som är påverkade av försurning. Även områden väster om Vättern samt Kolmårdenområdet är påverkat. Dessa områden har kalkfattig berggrund och svårvittrade jordar samtidigt som försurningsbelastningen är hög.

Miljögifter återfinns i flera ytvatten och kommer både från historiska utsläpp från industri och lantbruk, men även från nya utsläpp. Även i grundvattnet i distriktet är påverkat av miljögifter. Vissa vattentäkter, som har använts till dricksvattenproduktion, har fått stängas på grund av att bekämpningsmedel har hittats i vattnet. Det är främst kvicksilver TBT, kadmium, PFOS, antracen och bly som orsakar problem.

I Västerhavets vattendistrikt har 2 852 ytvattenförekomster majoriteten, 94 procent, riskerar att inte uppnå kvalitetskravet god ekologisk status. Den största orsaken till detta är fysiska förändringar och över hälften av sjöarna och 70 procent av vattendragen är påverkade av fysiska förändringar. Distriktet har varit industrialiserat länge och flera vattendrag har långa påverkade sträckor. Det finns också stora jordbruksområden som dikats och där man rätat vattendragen.

I Västerhavets vattendistrikt är det 45 procent av ytvattenförekomster som riskerar att inte uppnå god ekologisk status på grund av försurning. Berggrunden i distriktet har överlag dålig buffertkapacitet så den naturliga motståndskraften mot försurning är låg.

Övergödning från framför allt jordbruk påverkar både sjöar och hav i distriktet. Tio procent av sjöarna och 25 procent av vattendragen och kustvattnen i distriktet har problem med övergödning.

När det gäller ämnena kvicksilver och PBDE (brominerad difenyleter) finns det inga vattenförekomster i distriktet som klarar kraven för god kemisk status. Bortsett från dessa båda ämnen är det ändå 1,2 procent av ytvattenförekomsterna som riskerar att inte nå god kemisk status. Det är främst TBT (tributyltenn), polyaromatiska kolväten (PAHer), metaller (kadmium, bly och nickel) och PFOS som orsakar att ytvattenförekomster riskerar att inte nå kvalitetskraven för kemisk status. Båtarnas bottenfärger påverkar i hamnområden längs kusten samtidigt som halterna av tungmetaller och vissa svårnedbrytbara ämnen är högre i Västerhavets fisk än i andra havsområden. Även en del äldre industri har påverkat vattenkvaliteten, exempelvis har delar av Västra Götaland länge haft textilindustri.

Utöver de vattenförekomster som är i risk finns även ett stort antal vattenförekomster med osäker risk där påverkan behöver verifieras med ytterligare övervakning.

Tillgång på grundvatten

I Bottenvikens vattendistrikt finns 783 grundvattenförekomster och tillgången på grundvatten av god kvalité kan bedömas som god. Ett problem som har identifierats kopplat till grundvatten är att många av vattenskyddsområdena i distriktet har fastställts med stöd av äldre lagstiftning och därför hade behövts granskas och vid behov reviderats.

Vattendistriktet har flera stora grundvattentillgångar med dricksvatten av hög kvalitet. I Bottenhavets vattendistrikt finns 976 grundvattenförekomster. Dessa finns framförallt i sand och grusavlagringar som ligger längs älvdalarna. Det är här det största uttaget av dricksvatten sker, inte bara till bebyggelse utan även för jordbruk, industri och infrastruktur. Bottenhavets vattendistrikt är störst i Sverige vad gäller totalt sötvattenuttag per capita, med drygt 700 kubikmeter per person och år, vilket till stor del är ett resultat av industrins vattenuttag. I vattendistriktet står industrin för hela 82 procent av sötvattenuttaget (SCB, 2019).

Dricksvattenfrågorna blir allt viktigare att uppmärksamma. I distriktet finns stora brister i dricksvattenskyddet, och med pågående klimatförändringar är dessutom nya hot och utmaningar viktiga att förutse och planera för. Idag bedöms 14 procent av distriktets grundvattenförekomster ha otillfredsställande kemisk status.

I Sverige är vi bortskämda med att generellt sett ha en god tillgång på vatten för dricksvattenproduktion, bevattning med mera. I Norra Östersjön finns 645 grundvattenförekomster. Idag finns det delar av distriktet där tillgången på grundvatten riskerar att förändras som en följd av en snabbt växande befolkning och förändringar i klimatet. Vattenbrist påverkar både dricksvattenförsörjning och förutsättningar för jordbruk, skogsbruk, industri och turism. Det får också negativa effekter för växter och djur som är beroende av vatten.

Redan idag finns problem med vattenbrist i delar av vattendistriktet. Under åren 2016, 2017 och 2018 var det långa perioder med mindre nederbörd än normalt, vilket ledde till låga vattennivåer i sjöar, vattendrag och grundvattenmagasin. Flera kommuner inom distriktet införde bevattningsförbud. Grundvattennivåerna är under hösten 2020 fortfarande under det normala, eller mycket under det normala, på många håll i distriktet. Området runt Mälaren tillhör de torraste områdena i landet tillsammans med östra Småland, Öland och Gotland. Sju procent av distriktets grundvatten riskerar att inte uppnå kvalitetskravet god kvantitativ status på grund av betydande uttag av grundvatten för dricksvattenförsörjning.

Mälaren, som försörjer cirka två miljoner människor med vatten, är även den i särklass viktigaste dricksvattenresursen i distriktet. Fyra större dricksvattenproducenter tar sitt råvatten ur Mälaren och ett 30-tal kommuner försörjs med vatten från dessa producenter. Samtidigt är Mälaren farled för tung båttrafik och mottagare av avloppsvatten från 1,1 miljoner människor. Centralisering av vattenförsörjningen ger fördelar, men ökar samtidigt sårbarheten och innebär att det blir särskilt viktigt att ha tillräckliga reservvattentäkter. Grusåsarna, som också är viktiga dricksvattentäkter, genomkorsas av vägar med omfattande transporter av farligt gods, särskilt sträckan Västerås – Köping – Örebro. Sammantaget ställer allt detta stora krav på hur vattenfrågorna hanteras i samhällsplaneringen. Långtgående förebyggande åtgärder behövs för att skydda både aktiva dricksvattentäkter och sådana som kan bli aktuella i framtiden. Idag riskerar hälften av alla distriktets grundvattenförekomster att inte uppnå kvalitetskravet god kemisk status.

Södra Östersjöns vattendistrikt har generellt sett många grundvattentillgångar med dricksvatten av hög kvalitet. Oftast är möjligheten till grundvattenuttag goda, men grundvattenbildningen är på vissa håll den lägsta i landet. I distriktet finns 702 grundvattenförekomster. Majoriteten av dessa utgörs av sand- och grusavlagringar, men i Skåne och på Öland och Gotland finns stora områden med sedimentär berggrund.

Vattenbrist drabbar periodvis delar av distriktet, vilket behöver motverkas med flera olika åtgärder. Det formella dricksvattenskyddet i distriktet har blivit bättre sedan perioden 2009– 2015, vilket framgår av kommunernas årliga återrapportering, men är skyddet är fortfarande bristfälligt på sina håll i distriktet. Problem med torka och vattenbrist förväntas även förvärras i takt med en högre medeltemperatur. Klimatstudier visar visserligen att årsmedelnederbörden har ökat jämfört med referensperioden (1961–1990) och att den kommer att stiga ytterligare. Men samtidigt visar klimatprojektioner att nederbörden inte kommer att vara jämn fördelad utan bestå av långa perioder av torka under vår och sommar medan kraftiga skyfall oftare kommer att ske under vinter. Det betyder att det de flesta vattendrag kommer att få en hög vintertillrinning, men en minskade tillrinning under vår och sommaren med en längre säsong av låga flöden som följd. Speciellt kommer de östra delarna av distriktet, som delar av Kalmar län, Öland och Gotland drabbas (SMHI, 2016). Eftersom dessa delar av vattendistriktet är extra känsliga sommartid i och med högt tryck från jordbruket och den ökade befolkningsmängden i form av turism kommer detta att bli en särskild tuff utmaning för distriktet i framtiden. Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikt har tagit fram en särskild Delförvaltningsplan med åtgärdsprogram, som har fokus på att förebygga vattenbrist. 11 procent av distriktets grundvattenförekomster riskerar att inte uppnå kvalitetskravet god kvantitativ status på grund av förändrade grundvattennivåer.

I Värmlands älvdalar och längs med Hallands rullstensåsar finns stora grundvattentillgångar och totalt sett finns det 596 grundvattenförekomster i distriktet. Historiskt så har torka och vattenbrist inte varit så stora problem i Västerhavet men blir mer vanliga i distriktet, samtidigt som några av de värst utsatta områdena, såsom kusten, ständigt ökar sin befolkning.

Sommaren 2018 var extremt torr även i Västerhavets vattendistrikt. Vissa områden har dock länge haft återkommande problem med torka och vattenbrist. Exempel på detta är Bohuskusten, där kombinationen av hårt berg och stor sommarbefolkning leder till överhängande risk för saltvatteninträngning. Befolkningen i distriktet flyttas i viss mån under sommaren, då kustbandet får en starkt ökad befolkning, vilket har konsekvenser för vattenanvändningen. Skaraslätten är ett annat exempel där lantbruket torra somrar behöver bevattning men där det finns få vattendrag.

Ett annat problem som har identifierats kopplat till grundvatten är att många av vattenskyddsområdena i distriktet har fastställts med stöd av äldre lagstiftning och därför hade behövts granskas och vid behov reviderats.

Skyddade områden

I EU finns flera direktiv som syftar till att skydda områden med anknytning till vatten utifrån olika perspektiv. I vattenförvaltningsförordning pekas dessa områden ut som särskilt skyddsvärda. Skyddet för de vattenrelaterade värdena i dessa områden samordnas genom vattenförvaltningen. När vattenmyndigheterna tar fram åtgärdsprogram och miljökvalitetsnormer ska de särskilda krav som gäller för skyddade områden vägas in i arbetet. I Bottenhavets vattendistrikt berörs lite under 40 procent av grundvattenförekomsterna av någon typ av skyddat område enligt vattenförvaltningsförordning. För ytvattenförekomster är samma siffra 20 procent.

Kontakt