3. Pågående åtgärder mot torka och vattenbrist i Bottenviken

Sveriges kommuner, länsstyrelser och centrala myndigheter gör redan idag många åtgärder med koppling till vattenbrist, ett antal av dessa ryms inom vattenförvaltningsarbetet. Utöver dessa pågår åtgärder initierade på annat sätt.

En gul skylt som informerar på svenska och engelska
om att det är ett vattenskyddsområde. Skylten står i grönska.

Foto: mostphotos.com

3.1 Åtgärder inom vattenförvaltningsarbetet

I det Åtgärdsprogram 2016–2021 och i Åtgärdsprogram 2021–2027 som vi nu samråder kring finns ett antal åtgärder som har koppling till torka och vattenbrist, särskilt när det gäller dricksvattenförsörjningen. Här redogörs för några av de mest relevanta åtgärderna.

Utveckling av rådgivning och handledning för att minimera belastning från sur sulfatjord

Vid dränering och syresättning av sulfidjordar så övergår jorden till så kallade sura sulfatjordar som orsakar surstötar till ytvatten. I områden med sur sulfatjord, som redan har dränering eller torrläggning, där markavvattning planeras, finns en risk för sänkt vattenkvalitet. Den försurnings- och metallbelastning som då skapas försämrar tydligt det ekologiska och kemiska tillståndet i ytvatten. Oavsiktlig dränering eller syresättning av potentiellt sur sulfatjord (sulfidjord) kan undvikas med rätt kunskap.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) har inom ramen för tidigare åtgärdsarbete tagit fram kunskapsunderlag och kartmaterial som visar var i landskapet aktiv och potentiellt sur sulfatjord kan förekomma. Kartorna omfattar Norrlandskusten och ger förutsättningar till att lokalisera områden där det bör undvikas en markanvändning som leder till att potentiellt sur sulfatjord oxiderar och därmed påverkar vattenmiljön negativt. I enlighet med Åtgärdsprogram 2021-2017 ska SGU utveckla rådgivning och handledning till berörda myndigheter för att minimera miljöbelastning från sur sulfatjord så att miljökvalitetsnormerna för vatten ska kunna följas. Åtgärden ska genomföras i samverkan med Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Länsstyrelserna.

Tillsynsvägledning egenkontroll av vattenverksamhet och vattenuttag

Ett flertal vattenverksamheter bidrar i dagsläget till att god vattenstatus inte uppnås eller riskerar att försämras. Det rör sig om är bland annat vattenkraftverk och dammar, sjöregleringar, broar och vägtrummor, markavvattningsföretag, vattenuttag, flottleder, hamnar och farleder. Dessa typer av vattenverksamheter kan ofta förorsaka fysiska förändringar av vattenmiljön i form av vandringshinder, flödesförändringar och morfologiska förändringar i form och struktur hos sjöar, vattendrag, kustvattensträckor och bottnar. Påverkan från vattenverksamheter kan även påverka läckage och transport av olika typer av miljögifter. Exempel på detta är ökat läckage av metaller från mark vid dikning av sura sulfatjordar och spridning av föroreningar vid muddring och dumpning. Framtida klimatförändringar, till exempel ökad eller förändrad nederbörd, torka och översvämningar, förväntas leda till högre behov och krav på tillsyn över vattenverksamhet och vattenuttag på vattenförekomster

Enligt 3 kap. 5 § 4 pkt (miljötillsynsförordning (2011:13)) ska Havs- och vattenmyndigheten ge tillsynsvägledning till länsstyrelser och kommuner i frågor om vattenverksamheter. En ny åtgärd i åtgärdsprogrammet 2021–2027 innebär att Havs- och vattenmyndigheten bör se över möjligheten att utveckla en systematisk och prioriterad egeninitierad tillsyn av vattenverksamhet och vattenuttag, i syfte att identifiera områden och verksamheter där det kan finnas anledning att ställa krav på exempelvis återställnings- eller förbättringsåtgärder för att förbättra möjligheterna till att miljökvalitetsnormerna för vatten följs. Tillsynsinsatserna ska också planeras och prioriteras så att en ökad hänsyn tas till behovet av förebyggande och miljöförbättrande åtgärder i anslutning till vattenförekomster där det finns risk för att miljökvalitetsnormerna för vatten inte följs. Som underlag för prioritering och planering av tillsyn bör vattenmyndigheternas kartläggning av påverkan på vatten påverkade av vattenverksamhet och vattenuttag samt bedömningen av risk för att vattenförekomsterna inte når utsatt kvalitetskrav användas.

Regionala vattenförsörjningsplaner

Regionala vattenförsörjningsplaner är en angelägen åtgärd både i det nu gällande Åtgärdsprogram 2016–2021 och i samrådsversionen av Åtgärdsprogram 2021–2027. Åtgärden genomförs av länsstyrelserna i samverkan med kommunerna. I åtgärdsprogrammet lämnas följande motivering för åtgärden:

”Samhällsplaneringen är ett viktigt verktyg för att långsiktigt säkerställa dricksvattenförsörjningen. Grunden för en hållbar planering av vattenresurserna kan utgöras av en vattenförsörjningsplan, vars övergripande syfte är att trygga en långsiktig dricksvattenförsörjning. Regionala vattenförsörjningsplaner är betydelsefulla underlag för kommunernas översiktsplanering. Med stöd av dem synliggörs viktiga dricksvattenförekomster och skyddet av dem kan beaktas i den fysiska planeringen. Markanvändning och verksamheter som innebär betydande påverkan på dricksvattenförekomster kan då undvikas eller anpassas så att miljökvalitetsnormerna för vatten och kraven på dricksvattenkvalitet följs. Klimatförändringarna kan komma att få stor påverkan på dricksvattenförsörjningen i framtiden och är därför en viktig del av planerna.”

Boverket ska vägleda länsstyrelser och kommuner om fysisk planering enligt (plan- och bygglag (2010:900) (PBL)). Av Åtgärdsprogram 2016–2021 framgår att Boverket behöver utveckla vägledning om hur regionala vattenförsörjningsplaner och annat regionalt planeringsunderlag kan användas i översikts- och detaljplanering och i övriga ärenden enligt PBL.

Länsstyrelserna har återrapporterat till vattenmyndigheterna om hur det går med arbetet att genomföra åtgärden vattenförsörjningsplaner. Rapporteringen visar en blandad bild. Några länsstyrelser har helt aktuella planer, medan andra saknar en beslutad regional vattenförsörjningsplan, även om arbete pågår. Många länsstyrelser har äldre beslutade planer som håller på att revideras.

Boverket har tagit fram en vägledning om vattenförsörjning inom fysisk planering. Vägledningen beskriver frågan om vattenförsörjning i ett bredare perspektiv än enbart den som anges i åtgärden.

Tillsyn av vattenuttag

Länsstyrelserna är tillsynsmyndighet för vattenverksamhet men bedriver generellt begränsat med tillsyn när det gäller vattenuttag. Tillsyn av vattenuttag är en del av länsstyrelsernas åtgärd 4 i Åtgärdsprogram 2016–2021 och ingår även i samrådsversionen av Åtgärdsprogram 2021–2027. Under 2019 genomförde ett antal länsstyrelser en tillsynskampanj inom ramen för SMHI:s regeringsuppdrag om bättre kunskap om Sveriges vattenuttag (Länsstyrelsen Gotlands län, 2019). Tillsynskampanjens syfte var att samla in tidsserier av vattenuttagsdata, att testa metodik för insamling samt att samla ihop länsstyrelsernas erfarenheter, lärdomar och förslag till vidare arbete. Medverkande länsstyrelser hade olika fokusområden (vattendrag, sjö eller bransch), vilket gav olika förutsättningar för tillsynen och en bredare utvärdering av resultaten.

De flesta länsstyrelser angav i projektet att inget aktivt egeninitierat tillsynsarbete av vattenuttag bedrivs utöver tillsynskampanjen. Samtliga länsstyrelser menade att den otydliga lagstiftningen kring vattenuttag är ett problem vid tillsyn och prövning. Flera länsstyrelser gjorde också bedömningen att det är svårare att bedriva tillsyn på grundvattenuttag än ytvattenuttag.

En slutsats från tillsynskampanjen är att om länsstyrelserna ska kunna arbeta bredare och mer systematiskt med prövning och tillsyn av vattenuttag så behöver nationella vägledningar/handledningar tas fram och Miljösamverkan Sverige behöver prioritera projekt med fokus på vattenuttag.

Ett sätt att få ökad kännedom om vattenuttagen är att öka tillsynen. Det är känt att många vattenuttag sker utan tillstånd trots att de inte faller under något av undantagen från tillstånd. Detta förhållande gäller även för många kommunala vattentäkter. Enligt kommunernas senaste återrapportering till vattenmyndigheterna om åtgärdsarbetet har knappt hälften av de aktiva kommunala vattentäkterna tillstånd för uttag av vatten. Andelen med tillstånd har ökat de senaste åren och det pågår processer med tillstånd för ytterligare kommunala vattenuttag.

Förutom att öka kännedomen om vattenuttagen förväntas en ökad tillsyn leda till att fler söker tillstånd för sina vattenuttag. Tillståndskravet kan indirekt leda till större kontroll över vattentillgången vid befarad vattenbrist.

Åtgärder som vidtas av kommunerna

Nu gällande Åtgärdsprogram 2016–2021 innehåller åtta åtgärder som riktar sig till kommunerna. Åtgärd 5 är tydligt kopplad till dricksvattenförsörjningen. Övriga åtgärder tar i huvudsak fasta på frågor kopplade till övergödning och föroreningar i vattenförekomster. I samrådsversionen av Åtgärdsprogram 2021–2027 kvarstår i huvudsak åtgärderna kring dricksvattenförsörjning, men med delvis ändrade lydelser.

Kommunerna åtgärd 3 (Åtgärdsprogram 2021-2027):

Kommunerna ska säkerställa ett långsiktigt skydd för den nuvarande och framtida dricksvattenförsörjningen. Kommunerna behöver särskilt

  1. anordna erforderligt skydd för allmänna och enskilda dricksvattentäkter, exempelvis i form av vattenskyddsområde, för vattentäkter som försörjer fler än 50 personer eller där vattentäktens uttag är mer än 10 m3 / dygn
  2. göra en översyn av vattenskyddsområden som inrättats före införandet av miljöbalk(1998:808) (1 januari 1999) och vattenskyddsområden där behov finns att revidera skyddsområdets avgränsningar och tillhörande föreskrifter så att tillräckligt skydd uppnås
  3. bedriva systematisk och regelbunden tillsyn över vattenskyddsområden
  4. säkerställa att tillståndspliktiga allmänna yt- och grundvattentäkter har tillstånd för vattenuttag.

Åtgärden ska genomföras i samarbete med Länsstyrelserna.

Åtgärden ska vara vidtagen senast tre år efter åtgärdsprogrammets fastställande.

Kommunerna redogör i sin återrapportering för hur långt de har kommit med åtgärderna. Rapporteringen visar att de gör framsteg men att mycket arbete återstår innan allt vatten har det skydd som krävs.

Förväntad effekt av pågående åtgärder

De pågående åtgärderna inom vattenförvaltningen som refereras ovan har inte som huvudsyfte att motverka torka och vattenbrist. I den uppföljning som gjorts hittills har detta område lyfts fram. Vid kommande utvärdering är det viktigt att bedöma även åtgärdernas effekt på torka och vattenbrist.

3.2 Pågående åtgärder som inte ingår i vattenförvaltningsarbetet

I Europeiska kommissionens vägledning om hur en förvaltningsplan för vattenbrist (torkaplan) ska utformas finns varningssystem för torka med som en del (Europeiska kommissionen, 2007). Systemet är tänkt att ge en tidig varning om att det finns risk för torka och vattenbrist. I Sverige finns inte något varningssystem för torka eller vattenbrist i den mening som avses i vägledningen men det finns en tjänst som heter risk för vattenbrist. Information om risk för vattenbrist tas fram i samverkan mellan SGU och SMHI. Syftet med tjänsten är att beskriva tillgången på mark-, grund- och ytvatten på en övergripande skala och hur den kan komma att förändras den närmaste tiden. Informationen uppdateras en gång i veckan och är tillgänglig för alla via myndigheternas hemsidor. Tjänsten har utvecklats kontinuerligt sedan den första versionen kom 2017.

Internationellt brukar man prata om fyra olika typer av torka och nedan beskrivs hur tjänsten risk för vattenbrist relaterar till dessa:

  • Meteorologisk torka
  • Marktorka
  • Hydrologisk torka
  • Socioekonomisk torka

En situation av torka fortplantar sig ofta från 1–3. Först kommer en period av torrt väder som leder till att det blir torrt i marken, därefter följer låga grund- och ytvattennivåer. Både marktorka (2) och hydrologisk torka (3) kan sedan ge socioekonomisk torka (4).

Meteorologisk torka

Vid SMHI pågår ett arbete med att testa indikatorer för meteorologisk torka såsom en nederbördsindikator SPI (standardized precipitation index) och en avdunstningsindikator SPEI (standardized precipitation-evapotranspiration index) som är vanligt förekommande i andra länders varningssystem för torka (Europeiska kommissionen, 2018). En utmaning med användningen av dessa indikatorer i Sverige är att de inte tar hänsyn till nederbörd som faller som snö under delar av året.

Marktorka

Markvatten visas i en avvikelsekarta med tiodygnsprognos. Den beskriver fuktigheten i markens övre skikt (rotzonen) i jämförelse med vad som är normalt för årstiden. Eftersom detta är ett förhållandevis litet vattenlager kan det förändras snabbt i torrt väder. En markvattenhalt som är mycket under det normala för årstiden kan vara tecken på marktorka, vilket främst drabbar de areella näringarna (jordbruk/skogsbruk) (SMHI, 2020b).

Hydrologisk torka

Grundvatten visas i avvikelsekartor för både stora och små grundvattenmagasin. Risk för vattenbrist utfärdas om nivåerna ligger lågt i förhållande till normala nivåer för årstiden, samt att nivåerna den närmaste tiden bedöms medföra risk för en bristsituation.

Information om ytvatten jämförs med historiska lågflöden. En risk för låga flöden utfärdas om vattenflödet väntas ligga mycket lågt under en period på fyra veckor framåt i tiden i ett mellanstort eller stort område. Risk för låga flöden kan även utfärdas i ett mindre område om vattendraget har bedömts vara extra känsligt.

Grund- och ytvattennivåer som ligger eller förväntas ligga mycket under normala nivåer för årstiden kan vara ett tecken på hydrologisk torka.

Socioekonomisk torka

Den fjärde typen av torka, socioekonomisk torka, är när vattenbrist får effekt på vattenanvändningen i samhället med sociala/ekonomiska effekter. SMHI menar att vi inte har tillräcklig kunskap med om vattenanvändningen i Sverige för att kunna bedöma risk för denna typ av torka. I princip kan denna typ av torka uppstå utan koppling till övriga typer av torka om det finns ett överutnyttjande av vatten.

Bevattningsförbud för kommunalt dricksvatten

Svenskt vatten samlar in statistik från kommunerna om vattenläget i kommunerna (Svenskt Vatten, 2020). Kommunerna matar själva in uppgifter om sin dricksvattenproduktion kopplade till vattenbrist. Det är vanligt att kommuner utfärdar bevattningsförbud. Dessa gäller då bevattning med kommunalt dricksvatten. I många fall utfärdas förbuden i förebyggande syfte.

Vattenbristen kan ha olika orsaker, bland annat kapacitetsbrist i produktionen, dålig råvattenkvalitet eller brist på råvatten. Under sommarhalvåret 2018 när det var torrt och varmt i större delen av landet, var kapacitetsbrist den vanligaste orsaken, inte brist på råvatten.

Avrådan från att använda ytvatten

Det är inte tillåtet att pumpa upp vatten ur ett vattendrag när det finns risk för skada på naturmiljön, till exempel att vattendragens botten torrläggs. Länsstyrelserna brukar påminna om regelverket genom att avråda lantbrukare från att bevattna när flödena i vattensystemen sjunker så pass mycket att det finns risk för skada på naturmiljön. Anledningen är att många uttag sker utan tillstånd. Det finns undantag från krav på tillstånd och det finns också många tillståndspliktiga uttag som sker ändå utan tillstånd. Om råden att låta bli att bevattna inte följs kan länsstyrelsen förbjuda bevattning. Förbudet riktas specifikt till den som bevattnar trots råden.

Verksamheter som har tillstånd för vattenuttag omfattas inte av avrådan utan tar ut vatten enligt villkoren i sina tillstånd. Ofta föreskriver villkoren att de inte får ta ut vatten vid flöden under en viss nivå. Detta gäller särskilt nyare tillstånd.

Uppdrag att hitta vatten

SGU har fått i uppdrag av regeringen att under 2018–2020 göra insatser för att förfina och utöka kartläggning och karaktärisering av grundvattenresurser i särskilt utsatta områden. Enligt uppdraget ska redovisningen minst omfatta en beskrivning av insatser, dess resultat samt eventuella förbättringsförslag inom områdena tredimensionell modellering, förbättrat geologiskt underlag vid ras- och skredproblematik, identifierade potentiella grundvattentillgångar samt utvecklade mätningar beträffande grundvattnets kvantitet, kvalitet och prognostisering.

SGU bedriver ett löpande arbete för att öka insamlingen och tillhandahålla mer hydrogeologisk information för samhällets behov. Arbetet har intensifierats kraftigt genom grundvattensatsningen (Abelsson, o.a., 2019). Satsningen har gjort det möjligt för SGU att utöka sitt arbete för en hållbar vattenförsörjning och under perioden 2018–2020 kommer myndigheten att bygga upp ett betydligt bättre underlag för att kunna bidra till att säkra framtida vattenförsörjning, ge bättre scenarier för grundvattennivåernas förändringar samt bedöma grundvattnets kvalitet. Grundvattensatsningens genomförande delas upp i fem huvuddelar.

Identifiering och karaktärisering av grundvattentillgångar via helikopterburna TEM-undersökningar har hittills utförts framför allt på Gotland, på Öland, och i Skåne samt inom delar av Blekinge, Halland, Östergötland, Västergötland och Örebro län. Ytterligare undersökningar är planerade. Kartläggningen av grundvattentillgångar med traditionell metod har utförts och pågår inom många grundvattenmagasin i Blekinge, Småland, Bohuslän, Östergötland, Södermanland, Uppland, Ångermanland och Stockholm. Den pågående satsningen har enligt SGU redan gett goda resultat och lett till att SGU har kunnat peka ut ett flertal potentiella grundvattentillgångar. Resultaten från undersökningarna har gett kommunerna möjlighet att göra detaljprospektering och undersöka möjligheten att skapa nya vattentäkter.

Övriga delar i grundvattensatsningen är

  • Tredimensionell modellering (3D) av grundvattenmagasin
  • Grundvattnets kvalitet
  • Utbyggnad och utveckling av nivåövervakning av grundvatten
  • Datahantering, digitalisering och utveckling av databaser

Prioritering mellan användare

Havs- och vattenmyndigheten har i en rapport till regeringen (Havs- och vattenmyndigheten, 2018) undersökt möjligheterna att göra prioriteringar mellan vattenanvändare enligt gällande lagstiftning. De har även undersökt om det finns behov av att göra förändringar i lagstiftningen för att kunna göra prioriteringar. HaV konstaterar i sin analys att gällande lagstiftning ger tillräckliga möjligheter för tillsynsmyndigheten (länsstyrelsen) att prioritera och begränsa de sammanlagda uttagen. De konstaterar samtidigt att lagstiftningen sällan använts eftersom den användare som blir bortprioriterad har rätt till ersättning. Hur stor ersättning skulle bli är oklart och det finns inte heller några budgeterade medel till en sådan ersättning, så det är oklart hur ersättningen skulle finansieras. Om det endast finns en stor vattenanvändare hjälper inte heller möjligheten att kunna prioritera.

I rapporten konstaterar HaV också att ett väl utvecklat arbete med tillstånd för uttag av vatten hanterar situationer med liten vattentillgång minst lika bra som prioriteringar vid faktisk vattenbrist.

Kontakt