2. Bakgrund - Bottenviken

Efter flera år med vattenbrist, som i vissa delar av landet behövt lösas akut, såg vattenmyndigheterna behovet av en långsiktig strategi för att samhället bättre ska kunna hantera vattenbrist och torka. Resultatet blev de fem delförvaltningsplaner som nu presenteras. Vi vill gärna ha synpunkter på det här materialet.

En fjällsida där en uttorkad bäckfåra löper i
sick-sack i en svacka. Kala stenar avslöjar att det brukar rinna vatten här. 

Foto: Roel Wijtmans, Azote

2.1 Bottenvikens vattendistrikt

Bottenvikens vattendistrikt har bra ytvattentillgångar i form av stora älvar med god vattentillrinning. Distriktet har fler än 30 000 sjöar. Av dessa är 7015 klassade som ytvattenförekomster, vilket ytterligare förstärker Bottenvikens förmåga att tillhandahålla vatten.

I distriktet finns även många grundvattentillgångar med dricksvatten av god kvalitet på grund av att de geologiska förutsättningarna för grundvattenbildning är goda. Bottenvikens vattendistriktet har isälvsavlagringar längs älvdalarna, skapade under den senast istiden vilket ger distriktet dess goda möjligheter till bildning och lagring av grundvatten.

Bottenviken har generellt god dricksvattentillgång eftersom distriktet har stora nederbördsmängder. En stor del av nederbördsmängden är snö, vilken lagras och skapar höga flöden under våren när den smälter. I fjällälvarna, som Kalix- och Torneälven, får detta till följd att två flödestoppar skapas, först i april – maj när snösmältningen startar i kust- och inland och därefter i juni när snön börjat smälta i fjällen. Höga flöden orsakade av regn förekommer under sensommar och höst. De stora älvarna har stort samhällsekonomiskt värde eftersom de bland annat försörjer industri, hushåll och vattenkraft med vatten. Cirka 40 % av Sveriges vattenkraftproduktion sker i Bottenvikens vattendistrikt (Vattenmyndigheterna, 2019c).

Aktiva och potentiella sura sulfatjordar förekommer längst kusten i hela distriktet. Vid torka kan sulfidmineraler oxidera och bilda svavelsyra, vilket kan orsaka pH-sänkningar och metallutlakning i avrinnande vatten. Av Bottenvikens 7798 vattenförekomster bedöms 111 vattenförekomster vara påverkade av sura sulfatjordar.

Läs vidare om Bottenvikens vattendistrikt i Förvaltningsplanen, 2021-2027.

2.2 Vattenbrist skadar både naturmiljön och samhället

Om en situation uppstår där behovet av vatten är större än tillgången kan det snabbt bli problem. I en sjö eller ett vattendrag kan det till slut påverka vattenförekomstens ekologiska status om uttaget fortsätter att vara för stort så att vattennivån sjunker. Det kan också uppstå förändringar i vattnets kemiska status vid låga vattennivåer i både yt- och grundvatten.

Grundvattenflödet kan ändra riktning vid låga grundvattennivåer. Områden som i vanliga fall har ett utflöde av grundvatten kan då istället bli inströmningsområden där ytvatten sipprar ner i marken och fyller på grundvattnet. Det kan då ta med sig föroreningar och ge konsekvenser för grundvattnets kemi.

Men låga nivåer av grundvatten kan också leda till andra skador:

  • I kustområden eller i områden med relikt saltvatten finns det stor risk för inträngning av saltvatten när grundvattennivån sjunker.
  • Låga grundvattennivåer kan leda till sättningar i byggnader och andra konstruktioner.
  • Risken för ras och skred ökar.
  • Grundvattenberoende terrestra ekosystem kan skadas – i vissa fall permanent.
  • När utflödet av grundvatten minskar till sjöar och vattendrag intill grundvattenförekomsten kan det också ge konsekvenser för ekologisk och kemisk status i ytvattnet
  • Potentiell sur sulfatjord kan torrläggas och börja oxidera, vilket kan orsaka pH-sänkningar i avrinnande vatten

Vattenbrist kan alltså leda till skador både på naturmiljön och på samhället.

För att inte riskera skador på naturmiljön när en bristsituation uppstår kan Länsstyrelsen behöva begränsa vattenuttagen. De kan då prioritera vissa vattenuttag före andra, till exempel att dricksvattenuttag ska gå före uttag till andra ändamål. Prioriteringen kan leda till att vissa verksamheter får brist på vatten. I praktiken används denna möjlighet sällan. Ett skäl är osäkerhet kring ersättningen för den användare som blir bortprioriterad. Se vidare avsnitt 3.2.

2.3 Hur använder vi vatten?

SCB har på uppdrag av Vattenmyndigheterna studerat vattenuttagen och vattenanvändningen i Sverige och i de olika distrikten (SCB, 2019). Under år 2015 beräknade de att de totala uttagen av sötvatten var cirka 2,4 miljarder kubikmeter i Sverige. Enligt SCB:s beräkningar står industrin för den klart dominerande användningen i samtliga distrikt. I rapporten har man tagit med kylvattenanvändningen, inklusive havsvatten. Om kylvatten tas med står industrin för ungefär två tredjedelar av vattenanvändningen, men industrin dominerar vattenanvändningen även om kylvatten räknas bort (SCB, 2019).

Internationellt sett står jordbruket för den största vattenanvändningen, till exempel inom EU där jordbruket i genomsnitt använder 21 procent av allt vatten. I samtliga länder står bevattning för den största delen av jordbrukets vattenanvändning. I Sverige använder däremot jordbruket under 5 procent av det sötvatten som används totalt. Bottenvikens vattendistrikt är det minst jordbruksintensiva distriktet. Jordbruket står för endast 0,3% av den totala sötvattenanvändningen (SCB, 2017k).

I Sverige har drygt tio procent av befolkningen enskild vattenförsörjning året runt. I Bottenvikens vattendistrikt är den största delen av befolkningen ansluten till kommunal vattenförsörjning (Länsstyrelsen Norrbottens län, 2013). De kommunala vattentäkterna ligger i stora grundvattenmagasin, som reagerar långsamt på förändring i nederbörd och vattenuttag (SGU, 2020b). Det finns även delar av befolkningen som får sitt vatten från till exempel en privat brunn så kallad enskild vattenförsörjning. Enskild vattenförsörjning består ofta av privata, grävda eller borrade brunnar. Dessa brukar finnas i små grundvattenmagasin. Små magasin innehåller lite vatten och reagerar snabbt på både nederbörd och vattenuttag (SGU, 2020b). Det innebär att hushåll med enskild vattenförsörjning är särskilt utsatta för vattenbrist. Vattenbristen kan uppstå både för att vattnet tar slut eller för att saltvatten tränger in i vattenmagasinet vid låga grundvattennivåer. Många fritidshus har också enskild vattenförsörjning. Dessutom ligger de ofta vid kusten eller på öar där risken för torka sommartid oftast är större.

I Förvaltningsplan för Bottenvikens vattendistrikt 2021–2027 hittar du ytterligare information om distriktets vattenanvändning.

2.4 Vattenbrist i Sverige

Åren 2016 – 2018 var det problem med torka och vattenbrist i flera områden i Sverige. SMHI har publicerat en rapport om Sveriges vattentillgång och analyserar där vattenbristen under perioden (Stensen, Krunegård, Rasmusson, Matti, & Hjerdt, 2019). I rapporten konstaterar de att orsaken till vattenbristen skiljde sig åt mellan åren. Även problemen och vilka områden som drabbades varierade mellan åren.

Med ett varmare klimat i Sverige väntar sig SMHI att vintrarna blir varmare och mer nederbördsrika. Samtidigt är avdunstningen relativt låg vintertid. Detta leder till mer vatten. Men varmare temperaturer innebär också att avdunstningen och växternas vattenförbrukning ökar under sommarhalvåret, vilket kan ge minskad tillgång till vatten, särskilt i södra Sverige. De problem med vattenbrist som flera vattendistrikt upplevt på senare år kommer därför med största sannolikhet att återkomma. Ett framtidsscenario är därför att det blir blötare vintrar men även torrare somrar, dvs en större variation under året än tidigare.

För att motverka akut vattenbrist under åren 2016, 2017 och 2018 införde ett stort antal kommuner restriktioner för förbrukning av kommunalt dricksvatten. På vissa håll påbörjades även mätningar av vattennivåer. SMHI påpekar att det ger viktig kunskap och en förutsättning för att kunna övervaka sin egen vattentillgång.

2.5 Vattenbrist i Bottenhavets vattendistrikt

Generellt sett är tillgången på grundvatten av bra kvalitet god i hela distriktet, men lokalt kan det uppstå vattenbrist vid varma och torra perioder. Det är framförallt distriktets fjällkommuner där det kan uppstå kapacitetsproblem då avrinningen i detta område är stor. En högre avrinning medför lägre grundvattenbildning vilket kan öka risken för vattenbrist. Alla vattenförekomster i distriktet har dock tillfredsställande kvantitativ status. För mindre orter, vilket utgör majoriteten av vattentäkterna i distriktet, har kommunerna bedömt att vid tillfällig vattenbrist kan orterna försörjas med dricksvatten via tankbil. Vattnet hämtas då från en större vattentäkt, vanligtvis från huvudortens vattentäkt (Länsstyrelsen Norrbottens län, 2013).

Riskfaktorer gällande vattenbrist är idag kopplade främst till att inte alla vattenförekomster har erforderliga skydd som krävs för dricksvattenförekomster enligt artikel 7, vattendirektivet 2000/60/EG. För att säkra dricksvattenförsörjningen långsiktigt behöver det inrättas fler vattenskyddsområden. För de vattenförekomster som redan har ett vattenskyddsområde behöver de gamla föreskrifterna ses över och avgränsningarna behöver revideras. Många kommuner i distriktet saknar också en fullgod reservvattenförsörjning, vilket ökar risken för vattenbrist vid exempelvis vid utsläpp av föroreningar eller perioder av torka. Idag saknas även tillstånd för delar av de vattenuttag som görs från allmänna vattentäkter. Ett tillstånd gör det möjligt att reglera hur uttag ska ske under olika förhållanden, exempelvis kan uttag av vatten begränsas vid vattenbrist och torka.

Gällande negativ påverkan på vattenförekomsters status till följd av vattenbrist och torka så innebär förekomsten av aktiva sura sulfatjordar längs med distriktets kust att pH-värdet i mark och intilliggande vattendrag kan sjunka. Detta bidrar till försurning och att metaller kan frigöras och lakas ut i ytvattnet. Detta är ett problem som främst är förknippat med markavvattning, såsom dikning inom jord- och skogsbruk, men kan i ett framtida klimat komma att öka, speciellt om torrperioder följs av häftiga regn och översvämning.

Vattenbrist är i nuläget inte ett stort problem i distriktet, men ett förändrat klimat kan komma att skapa problem med dricksvattenförsörjningen även för Bottenvikens vattendistrikt. Varmare klimat ger mer regn men även en högre avdunstning vilket leder till mindre grundvattenbildning och mindre avrinning till sjöar och vattendrag. Detta kan framförallt komma att bli ett problem längs med kusten (Länsstyrelsen Norrbottens län, 2013; Länsstyrelsen Västerbottens län, 2013) i grunda brunnar i små grundvattenmagasin (Sundén, Maxe, & Dahné, 2010).

I ett framtida klimat förändras även mark- och vattenkemin vilket kan leda till att råvattnets kvalitet kan komma att försämras. Förändringar gällande vattnets färg, humushalter, grumlighet och närsalthalter syns på sina håll redan idag och kan komma att öka i framtiden (Länsstyrelsen Norrbottens län, 2013). Klimatförändringarna medför också en ökad risk för översvämning vilket leder till en ökad risk för spridning av kemiska och mikrobiella föroreningar på grund av exempelvis breddning av avloppsreningsverk. Bottenvikens generellt goda vattenkvalitet möjliggör i dagsläget en relativt enkel vattenbehandling. Detta innebär dock att vi är sämre rustade för att kunna rena råvatten av sämre kvalitet och föroreningar i vattnet vid tillfälliga utsläpp (Länsstyrelsen Västerbottens län, 2013; Vatten & Miljöbyrån, 2011).

Risken för vattenbrist påverkas även av det framtida behovet av dricksvatten, vilket i sin tur påverkas av befolknings- och samhällsutvecklingen. I många av distriktets inlandskommuner minskar risken för vattenbrist på grund av minskande befolkningsmängd i framtiden. Dessa kommuner har därmed en väl tillgodosedd vattenförsörjningskapacitet även i ett förändrat klimat. I kustkommuner som förväntas få en ökande befolkning och fjällkommuner som planerar för ökad besöksnäring och fritidsboenden kan däremot risken för vattenbrist komma att öka (Länsstyrelsen Norrbottens län, 2013; Länsstyrelsen Västerbottens län, 2013). Även andra näringar kan komma att öka efterfrågan på vatten såsom jordbruket, vars förutsättningar förbättras i och med klimatförändringarna, gruvnäringen, men även andra industrier med behov av kylvatten. Den jämförelsevis goda tillgången på kallare vatten har gjort att industrier med processer som ställer krav på kylning har lokaliserats i distriktet, såsom serverhallar.

Det framtida klimatet kan verka abstrakt och avlägset, men SMHI:s observationer över temperatur, nederbörd med mera visar förändringar redan nu.

Diagram 1 nedan visar årsnederbörden, avdunstningen och avrinningen de senaste 50 åren i Piteälven. De enskilda punkterna visar den årliga nederbörden och avrinningen år för år. Kurvorna visar så kallade 10-årsmedelvärden. Av figuren framgår att både nederbörd, avdunstning, och avrinningen har stigit successivt de senaste 50 åren . Detta visar på att även om klimatförändringar generellt i distriktet kan komma att leda till mindre grundvattenbildning och mindre avrinning till sjöar och vattendrag så kan den lokala tillrinningen, speciellt i större älvar och höglänta fjällområden öka (Länsstyrelsen Norrbottens län, 2013).

Avdunstningskurvan visar skillnaden mellan nederbörd och avrinning och i den ingår även eventuellt vattenuttag. Avdunstningen har ökat som en följd av att klimatet blivit varmare.

Vattenbalans i Piteälven senaste 50 åren

10-årsmedelvärde av vattenbalans i Piteälven med årsvärden

Linjediagram där linjen för nederbörd är högst, följt av linjen för avrinning, följt av linjen för avdunsting.

Diagram 1 visar 10-årsmedelvärden av vattenbalansen i Piteälvens avrinningsområde under de senaste 50 åren. Nederbörden och avdunstningen, såväl som avrinningen har ökat.

Diagram 2 visar när på året nederbörden har fallit de senaste 50 åren. Det översta fältet representerar nederbörden under sommarmånaderna. Att bara det fältet ökat i storlek visar att nederbördsökningen till stora delar har skett under sommarmånaderna.

Månadsnederbörd i Piteälven, 10-årsmedelvärden

10-årsmedelvärden av månadsnederbörd i Piteälven

Diagram med formen staplad yta där stapeln överst visar en linje för helåret,  följt av formen jun-aug, följt av formen mar-maj, följt av formen dec-feb, följt av sep-nov.

Diagram 2 visar när på året nederbörden har fallit de senaste 50 åren. Ökningen har till stora delar skett under sommarmånaderna

Under samma period har medeltemperaturen stigit 1,25 grader och växtsäsongens (vegetationsperiodens) längd ökat (se Diagram 3 och Diagram 4).

Lufttemperatur i Piteälven

10-årsmedelvärden av lufttemperatur i Piteälven med årsmedelvärden

Linjediagram där linjen går från 1970-2018.

Diagram 3 visar att lufttemperaturen i Piteälven har stigit sedan 1960-talet. Prickarna är årsmedelvärden år för år och kurvan visar 10-årsmedelvärden.

Växtsäsongens längd i Norra Sverige

10-årsmedelvärden av vegetationsperiodens start och slut i norra Sverige

2D-ytdiagram som visar en fyrkantig form och där vegetationsperiod visas i mitten mellan 02-maj till 1-okt och former för Ej vegetationsperiod ligger över och under.

Diagram 4 visar att växtsäsongen har blivit något längre sedan 1970-talet. Växtsäsongen startar något tidigare på året men vegetationsperioden avslut har varit relativt oförändrad. Fältens höjd baseras på 10-årsmedelvärdena).

10-årsmedelvärden av nederbörd inom/utom vegetationsperiod i Piteälven

Ytdiagram där ytan för Inom vegetationsperiod ligger över formen för utom vegetationsperiod. Linjen överst visar Helår.

Diagram 5 visar att nederbörden är oförändrad i utom vegetationsperioden, samtidigt som den har ökat i inom vegetationsperioden. Detta leder till en längre period för grundvattenbildning. Fältens höjd baseras på 10-årsmedelvärden

Grundvatten är också en mycket viktig resurs för dricksvattenförsörjningen. Enskilt dricksvatten är nästan alltid grundvatten och ungefär 25 procent av den kommunala dricksvattenförsörjningen i landet är grundvatten. Data från SMHI rörande Piteälven i distriktets östra del, visar att sommarnederbörden stigit de senaste 50 åren. Medeltemperaturen har också stigit med ungefär 1,25 grader och växtsäsongens längd har ökat. Grundvattenbildning sker under perioden när det inte är växtsäsong. Grundvattnet rör sig i marken och sipprar sakta ut i vattendragen och i andra grundvattenberoende områden som våtmarker. SGU har ännu inte noterat några generella trender med minskande nivåer i grundvattnet på de platser där de gör mätningar.

2.6 Vattendistriktet i ett framtida klimat

SMHI har gjort analyser och tagit fram klimatscenarier för Sverige. Scenarierna är inte några prognoser utan beräkningar enligt vissa förutsättningar (SMHI, 2020a). Klimatscenarierna bygger på data från längre tidsperioder och över större geografiska områden än Bottenvikens vattendistrikt. Ett mål med det globala arbetet med klimatfrågor är att förhindra att scenarierna med störst negativ påverkan blir verklighet.

Flera faktorer bidrar till att klimatförändringarna kan komma att leda till ökade problem med vattenbrist i vattendistriktet. Enligt scenarierna förväntas vattendistriktet få en ökad medeltemperatur och mer extremväder än nu. Medeltemperaturen beräknas stiga under alla årstider. Modellerna visar att hösten håller i sig längre och att våren kommer tidigare. Den största temperaturökningen sker under vintermånaderna. Förutom att vintern blir kortare utgörs nederbörden allt mer i form av regn snarare än snö.

Den förväntade ökade nederbörden innebär inte att det automatiskt blir en ökad mängd vatten eftersom de stigande temperaturerna leder till högre avdunstning, vilket i sin tur kan medföra vattenbrist och torka (SWECO, 2020b). Detta kan framförallt komma att bli ett problem längs med kusten (Länsstyrelsen Norrbottens län, 2013; Länsstyrelsen Västerbottens län, 2013) i grunda brunnar i små grundvattenmagasin (Sundén, Maxe, & Dahné, 2010). Som avsnitt 2.5 beskriver har nederbörden ökat de senaste 50 åren, men ökningen har i huvudsak skett sommartid.

Växtperioden förlängs och bidrar till ökad konkurrens om vattnet. En försämrad vattenomsättning ger också följdeffekter, till exempel för sulfidjordarna som finns längs kusten i hela distriktet. I kombination med ökade vattenflöden, till exempel till följd av extremväder med rik nederbörd eller snösmältning, kan dessa metaller mobiliseras och i sin tur också påverka omkringliggande miljöer negativt (SGU, 2020b).

Fler detaljer om vårt framtida klimat finns på SMHI:s webbplats. Karta 1-4 här nedanför beskriver hur lång växtsäsongen varit tidigare och hur lång den är i dagsläget i distriktet. Dessutom presenteras hur den förväntas bli enligt två olika scenarier. I båda scenarierna ingår många olika förutsättningar. Den tydligaste skillnaden är att enligt scenariot RCP 8.5 förväntas den globala uppvärmningen att bli större än i scenariot RCP 4.5. Av de två kartorna med observerade värden (Karta 1PDF och Karta 2PDF) framgår att växtsäsongen redan blivit längre i hela distriktet. Med ett varmare klimat förväntas växtsäsongen att förlängas ytterligare.

Kartor

Karta 1. Observerad längd på växtsäsongen 1961-1990PDF

Karta 1 visar observerade värden för växtsäsongens genomsnittliga längd i Bottenvikens vattendistrikt, under perioden 1961 – 1990, SMHI. Enhet som använts är dygn/år.

Den genomsnittliga längden på växtsäsongen som observerats från 1961-1990 var för Bottenvikens vattendistrikt cirka 170 dygn/år ner till mindre än 140 dygn/år (Karta 1PDF). För perioden 1991-2013 var den genomsnittliga längden på växtsäsongen cirka 180 dygn/år ner till mindre än 140 dygn/år (Karta 2PDF). Den genomsnittliga längden på växtsäsongen har alltså ökat. Vidare har även en större del av Bottenvikens vattendistrikt fått en längre växtsäsong.

Karta 2. Observerad längd på växtsäsongen 1991-2013PDF

Karta 2 visar observerade värden för växtsäsongens genomsnittliga längd i Bottenvikens vattendistrikt, under perioden 1991 – 2013, SMHI. Enhet som använts är dygn/år.

RCP står för Representation Concentration Pathways och är scenarier som används av FN:s klimatpanel för att beräkna framtida klimatförändringar. RCP 4,5 innebär ett scenario där bland annat koldioxid utsläppen ökar fram till år 2040 och kulminerar då (SMHI, 2020a). I Bottenvikens vattendistrikt blir den förväntade längden på växtsäsongen enligt RCP 4,5 från mindre än 140 dygn/ år upp till cirka 210 dygn/år. Den korta växtsäsongen kryper längre upp mot fjällkedjan. Medans mer än halva distriktet har en lång växtsäsong på runt 190 dygn/år (Karta 3PDF).

Karta 3. Förväntad längd på växtsäsongen enligt klimatscenario RCP 4.5PDF

Karta 3 visar förväntad längd på växtsäsongen i Bottenvikens vattendistrikt, i slutet av detta sekel enligt klimatscenario RCP 4.5, SMHI. Enhet som använts är dygn/år.

RCP 8,5 innebär ett scenario där det bland annat sker fortsatt höga utsläpp av koldioxid och dessa kommer vara tre gånger så stora som dagens (SMHI, 2020a). Växtsäsongens förväntade längd i detta scenario är runt 200 dagar för hela Bottenvikens vattendistrikt. Endast fjällkedja har en kortare växtsäsong. Utmed kusten kan växtsäsongen förväntas bli ännu längre upp till 240-250 dygn/år (Karta 4PDF).

Karta 4. Förväntad längd på växtsäsongen enligt klimatscenario RCP 8.5PDF

Karta 4 visar förväntad längd på växtsäsongen i Bottenvikens vattendistrikt, i slutet av detta sekel enligt klimatscenario RCP 8.5, SMHI. Enhet som använts är dygn/år.

Det de olika scenarierna i Karta 3PDF och Karta 4PDF visar på är att Bottenvikens vattendistrikt kommer få en betydligt längre växtsäsong än idag. Detta skulle kunna påverka vattenförsörjningen på så vis att den längre växtsäsongen kräver mer vatten och att de högre temperaturerna som åtföljer den längre växtsäsongen kommer orsaka mer avdunstning. Distriktet har idag god grundvattenbildning och god tillrinning av ytvatten. I framtiden skulle en förlängd växtsäsong kunna skapa en vattenbrist på grund av blanda annat vattenuttag till fler jordbruk och en längre säsong när det inte sker någon grundvattenbildning.

2.7 Internationell utblick

I Europeiska kommissionens granskning (Europeiska kommissionen, 2019) av hur medlemsstaterna genomfört arbetet enligt (vattendirektivet) (2000/60/EG) och (översvämningsdirektivet) (2007/60/EG) redovisar kommissionen att ungefär hälften av medlemsstaterna betraktar torka som en relevant faktor i vattenförvaltningen. Kommissionen skriver att en av de viktigaste åtgärderna för att minska effekterna av torka är en förvaltningsplan för torka, men att en sådan har inte antagits för alla berörda vattendistrikt. Kommissionen sammanfattar i dokumentet de viktigaste rekommendationerna till medlemsstaterna för den tredje omgången förvaltningsplaner. Där tar de bland annat upp förvaltningsplaner för torka.

Sverige rekommenderas att överväga att utarbeta förvaltningsplaner för vattenbrist, särskilt i vattendistrikt som präglas av lokal torka. Åtta andra medlemsstater får också rekommendationer kopplade till förvaltningsplaner för torka. De är lite olika formulerade beroende på kommissionens bedömning av medlemsstatens situation. För Italien rör det sig enbart om en komplettering för ett ytterligare avrinningsområde och för Malta att på ett bättre sätt ta itu med vattenbrist och överuttag. De medlemsstater som rekommenderas att ta fram eller överväga torkaplaner för hela eller delar av landet är Bulgarien, Tyskland, Spanien, Finland, Frankrike, Ungern och Sverige. I Spaniens fall rör rekommendationen förnyade förvaltningsplaner för torka. Tre medlemsstater rapporterade inte i tid så rekommendationer riktade till dem har inte tagits med i kommissionens granskning. Det gällde Grekland, Irland och Litauen.

De länder som sedan länge upplever konkurrens om vatten och där torka och vattenbrist förekommer i princip varje år har av naturliga skäl redan gjort mer arbete och har sedan länge förvaltningsplaner för torka och vattenbrist. Cypern har exempelvis en ambitiös plan med omfattande övervakning som grund. Landet publicerade sin första torkaplan 2011 och gjorde en översyn av den 2016. Planen omfattar en stor mängd data över vatten och nederbörd i Cypern. I den uppdaterade planen har de även beräknat vattenbristindex (Water scarcity index, wei+) ända ner på avrinningsområdesnivå. De har också bedömt sårbarheten för torka och vattenbrist på social, ekonomisk och miljömässig nivå. Sårbarhetsanalysen är nedbruten på områdena dricksvattenförsörjning, bevattning och miljöfaktorer. En slutsats i Cyperns torkaplan är att landet har mycket ansträngda vattenresurser i alla hydrologiska regioner utom två.

För Sveriges del finns inte behov av att göra en lika ambitiös plan som den som Cypern gjort. Våra problem när det gäller torka och vattenbrist är inte i närheten av dem som de har. Trots det finns det god anledning för oss att också arbeta mer systematiskt med problemet.

Kontakt