4. Behov av kunskapshöjande åtgärder i Bottenhavet

För att kunna få en samlad bild av vattentillgångarna och risken för vattenbrist i Sverige och i de olika vattendistrikten krävs mer information än vad som finns tillgängligt idag.

En hand sträcks upp mot ett grönt äpple i ett
äppelträd. Äppelplockaren bär röd-blå-rutig skjorta.

Foto: mostphotos.com

4.1 Detaljerad vattenbalans kräver bättre data

Ett sätt att jämföra tillgången på vatten med uttagsbehovet är att räkna ut en vattenbalans. Det finns flera olika metoder för detta. Inom EU används vattenbristindex water scarcity index, eller water exploitation index (wei+) för att beräkna om det finns risk för vattenbrist, det vill säga att vattenbehovet är större än tillgången. De redovisningar som Sverige har kunnat lämna till Europeiska kommissionen har enbart kunnat göras över så stora områden att lokala eller regionala bristsituationer inte syns. Anledningen till det är att de data som finns tillgängliga för vattenuttag inte finns på tillräcklig detaljeringsnivå för att kunna göra en beräkning för till exempel ett avrinningsområde.

SCB:s rapport om vattenanvändningen (SCB, 2019) baseras på mätningar, statistik, uppskattningar och schabloner. När det gäller vattenanvändningen på vattendistriktsnivå ger SCB-rapporten en någorlunda bra bild. För att däremot kunna göra en beräkning av situationen i en vattenförekomst behövs kännedom om de faktiska vattenuttagen i den förekomsten, men många vattenuttag mäts inte.

Uppgifter om vattentillgång och vattenanvändning används till beräkning av vattenbalanser. Genom kvantifiering av vattentillgången och efterfrågan på vatten kan planering och vattenresursfördelning genomföras på nationell, regional och lokal nivå. Situationer med vattenbrist kan undvikas och effekter av klimatförändringar kan förutspås och om möjligt åtgärdas innan krissituation uppstår. I nuläget saknas det mycket information som behövs för vattenbalansberäkningar. SMHI har beskrivit detaljerna kring detta i en delrapport i regeringsuppdraget om ökad kunskap om Sveriges vattenuttag (Stensen & Eklund, 2020). Nedanstående sammanställning är en behovsanalys av underlag, beräkningar och modeller som behövs för att kvantifiera vattenresurser och dess utnyttjande, framför allt i ett förändrat klimat. Sammanställningen är gjord av SMHI och SGU.

Vattenuttag

  • Register över vattenuttag och återfört vatten för samtliga vattenanvändare. Kvantitet och lokalisering.
  • Information om vattenuttagens variation i tiden, åtminstone per månad, eftersom vattentillgången varierar i tiden.
  • Data över vattenuttag/vattenanvändning från SCB på så lokal nivå som möjligt. Data på huvudavrinningsnivå (HARO) bör inte ge problem med sekretess.
  • Kumulativ syn på vattenuttag, inklusive mindre uttag. Det fasta gränskriteriet för tillståndspliktiga vattenuttag beaktar inte den kumulativa effekten av många mindre vattenuttag.
  • Samlad information om vattenkraftens vattenanvändning. Hur stor andel av årsflödet används för elproduktion?
  • Beskrivning av irreversibla effekter, till exempel av saltvatteninträngning. Vad händer vid överutnyttjande av en vattenresurs, inklusive inträngning av andra ämnen än salt.

SMHI och SGU har också identifierat ett flertal områden där med data behövs när det gäller kunskapen och kontinuerlig mätning av vattentillgångarna. Bland annat gäller det att mer data behövs på lokal nivå. Kunskapen om hur vattenuttagen påverkar både yt- och grundvatten behöver också förbättras. Ett annat område som lyfts fram är skyddet av data. Det är viktigt att sekretesskydda data när det behövs men samtidigt ska inte skyddet hindra nödvändiga åtgärder.

Undantag från tillståndsplikten

Huvudregeln är att vattenuttag är prövnings- eller anmälningspliktigt. Det finns dock ett stort antal undantag från denna regel, till exempel för enskild vattenförsörjning. Undantagen har sitt ursprung i att det ansetts vara en samhällsekonomiskt rationell lösning att enskilda löser sin egen vattenförsörjning i områden som ligger utanför detaljplanerat område. Att då alltid kräva en myndighetsprövning av vattenuttagen har ansetts vara alltför ingripande i förhållande till nyttan. Det finns därmed ett mycket stort antal mindre uttag från både yt- och grundvattenmagasin utanför detaljplanerat område. Vilken sammanlagd inverkan dessa uttag har på vattenförekomsterna är svårt att uppskatta med dagens kunskap.

Även vissa större vattenuttag är generellt undantagna från tillståndsplikten – exempelvis för större djurgårdar, där vattenuttagen kan vara omfattande.

Kravet på tillstånd för vattenuttag är likadant oavsett om uttaget sker i en vattenförekomst med stor tillgång på vatten eller i en vattenförekomst med risk för vattenbrist.

4.2 Utökad kartläggning av kvantitativ status

Det finns behov av utökad övervakning av kvantitativ status för grundvatten. Detta gäller särskilt för grundvattenförekomster med uttag av vatten till exempelvis dricksvatten. Traditionellt har övervakningen utformats för att följa naturliga trender i opåverkade grundvattenförekomster. Denna övervakning är betydelsefull men behöver kompletteras med övervakning av förekomster med uttag. Vid perioder av torka är en sådan övervakning nödvändig för att kunna vidta lämpliga åtgärder för att förhindra vattenbrist. Vattenproducenterna övervakar ofta vattennivåerna i vattentäkterna men den informationen är inte alltid tillgänglig och kanske inte heller ändamålsenlig för miljöövervakning. Det finns också behov av att undersöka om det går att utforma någon slags övervakning av nivåerna i ytvattenförekomster, särskilt de som används för dricksvattenuttag eller andra uttag. Den ökade kartläggningen kan utformas inom ramen för eller i samverkan med handlingsplanen Full koll på våra vatten (Vattenmyndigheterna, SGU, Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, & Länsstyrelserna, 2019).

4.3 Påverkan och riskbedömning av vattenförekomster gällande torka och risk för vattenbrist

En viktig del i arbetet med att vidta åtgärder mot torka och att förebygga vattenbrist är att kartlägga vilka vattenförekomster som är i riskzonen. På så vis kan rätt åtgärder vidtas på rätt plats. Det är vattenmyndigheterna som ansvarar för att statusklassningen genomförs men länsstyrelserna (via beredningssekretariaten) som slutför detta. Hittills har inte någon klassning inom detta område gjorts av vattenmyndigheterna. Flera av åtgärderna i denna delförvaltningsplan ställer krav på att en sådan statusklassning görs. För att kartläggningen ska kunna göras behöver Havs- och vattenmyndigheten ta fram bedömningsgrunder som kan tolka in vattenbrist och torka för ytvatten och hur det kopplar till hydrologisk regim samt biologiska kvalitetsfaktorer.

4.4 Vidareutveckling av tjänsten vattenbrist

Tjänsten vattenbrist som SMHI och SGU har tagit fram har ökat tillgängligheten på information om när det är risk för torka och vattenbrist. Som framgår av avsnitten 2.5 och 2.6 ovan pågår det en utveckling i distriktet där torka har blivit mer frekvent. Myndigheterna bör därför undersöka om tjänsten kan utvecklas vidare så att det harmoniseras med systemen inom övriga EU-länder och kommissionens vägledning (Europeiska kommissionen, 2007).

4.5 Effekten av ökad sjöreglering

Att på olika sätt behålla vattnet i landskapet under en längre tid kan bidra till att perioden med lågvattenflöden blir kortare. I vissa fall påverkar inte åtgärden flödena i vattendragen men kan ändå bidra till att utnyttja den nederbörd som faller. Vattenuppehållande åtgärder är exempelvis ökad sjöreglering, anlagda eller restaurerade våtmarker och bevattningsdammar.

SMHI har med hjälp av simuleringar beräknat hur stor effekt olika åtgärder skulle få. De kom fram till att ökad sjöreglering är den mest effektiva metoden att öka lågflödena i vattendragen (Stensen, Matti, Rasmusson, & Hjerdt, 2019; Lindström, 2019). Den faktor som har störst effekt för att höja lågflödena är att man sparar vatten i sjöar, särskilt om man reglerar dem så att vatten sparas till sommaren. De flesta av de andra simulerade förändringarna i landskapet gav mindre effekt.

SMHI konstaterar att samtliga metoder att minska lågflödena har liten effekt och att det sammantaget framförallt är vädret och klimatet som avgör vattenflödet. För att kunna använda metoden sjöreglering mer aktivt bör SMHI mer i detalj utvärdera möjligheten för specifika sjöar En viktig förutsättning är också att det kan ske utan att sjöarnas ekologiska status försämras.

Kontakt