Verktyg för bättre vatten

När miljöbalken trädde i kraft 1999 infördes miljökvalitetsnormer
för vatten, luft och buller. Det var då ett nytt sätt att se på miljön och konsekvenserna av utsläpp och annan påverkan. I stället för att enbart fokusera på utsläppsmängder från enskilda källor utgår normerna från tillståndet i miljön. Vad kan människor och natur sammantaget utsättas för utan att ta alltför stor skada?

Vårsolen och reflektionerna i den smältande snön skiner ikapp och i bakgrunden skymtas en industri.

Foto: Fotolia.com

Miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken - ett annat sätt att se på miljön

Miljökvalitetsnormerna tar alltså sikte på tillståndet i miljön. De anger en lägsta godtagbar status som ska uppnås så att ekosystemen fungerar och ekosystemtjänsterna bibehålls. Dessutom får statusen inte försämras på vägen dit; det så kallade försämringsförbudet. Kraven som ställs genom systemet med miljökvalitetsnormer förändras över tiden, i takt med att ny kunskap blir tillgänglig; det är ett adaptivt system. Det medför att en verksamhetsutövare måste vara beredd på att de lagliga förutsättningarna för verksamheten kan komma att ändras, antingen på grund av ny kunskap eller för att miljöns status har förändrats.

Diffusa utsläpp och samlad påverkan

Miljökvalitetsnormerna utformades på det här sättet för att komma till rätta med diffusa utsläpp och den samlade effekten av många punktutsläpp, vilket annan lagstiftning inte lyckats med. Diffusa utsläpp kan komma från bland annat markanvändning, från dagvatten eller i form av avgaser från internationell sjöfart. De har ingen tydligt avgränsad utsläppspunkt, utan sprids som läckage eller nedfall från stora ytor eller många
små utsläppskällor.

Näringsämnen som kväve och fosfor, metaller, bekämpningsmedel och försurande ämnen hör till de föroreningar som till stor del kommer från diffusa utsläpp. Den totala mängden
utsläpp kan bli mycket stor. För att motverka detta måste åtgärderna inriktas på hur jord- och skogsbruk, transporter, energiproduktion, avfallshantering, byggande och så vidare
bedrivs. Det krävs också internationellt samarbete. Punktkällor, som exempelvis utsläpp från en industri, är lättare att ringa in och åtgärda. För dessa verksamheter är utmaningen hur man väger ihop den samlade belastningen på ett sammanhållet och effektivt sätt.

Miljökvalitetsnormer är ett juridiskt styrinstrument för myndigheter och
kommuner när de tillämpar lagar och bestämmelser på miljöområdet,
till exempel vid tillståndsprövning och tillsyn. Normerna är även styrande för den fysiska planeringen i kommunerna. När miljökvalitetsnormerna omvandlats till krav eller regler från myndigheter styr de indirekt också verksamhetsutövare och enskilda.

Reglerar tillståndet i miljön

Genom att ställa krav på ekosystemets funktion skiljer sig miljökvalitetsnormerna från rättsliga instrument som syftar till att minska enskilda verksamheters miljöpåverkan. I miljökvalitetsnormerna finns inga krav på bästa tillgängliga teknik, generella gränsvärden för utsläpp av vissa ämnen, tillståndsplikt, tillsyn, sanktioner eller ekonomiska styrmedel.
Miljökvalitetsnormerna anger i stället en nivå för miljökvaliteten (statusen) inom ett geografiskt område, och angår därför alla de verksamheter och aktiviteter som påverkar miljön i området. Normerna reglerar således inte enskilda företag utan deras sammanlagda påverkan. Det kan exempelvis vara industrier, jord- och skogsbruk, fiskodlingar, trafik och vattenuttag som alla påverkar samma vattendrag.

Har indirekt effekt

En spegelklar sjö med gröna fält i bakgrunden.

Foto: Fotolia.com

Att enbart ange en nivå för miljökvaliteten har ingen rättslig verkan mot vare sig myndigheter eller verksamhetsutövare. För att miljökvalitetsnormerna ska få praktisk betydelse måste de kopplas samman med andra rättsliga instrument. Miljökvalitetsnormernas juridiska konstruktion innebär att de inte direkt styr en verksamhetsutövare eller enskild. Det är först när normerna har omvandlats till krav eller regler från en myndighet eller kommun som de blir styrande. Myndigheterna ska ställa de krav som behövs och är rimliga, både i enskilda fall och när generella regler eller råd utformas. På så sätt har normerna en indirekt effekt för verksamhetsutövare, enskilda och för miljön.

Likvärdiga bedömningar

Miljökvalitetsnormerna för vatten omfattar ytvatten (sjöar, vattendrag och kustvatten) och grundvatten. För att normerna ska vara satta på likvärdigt sätt över hela landet finns generella utgångspunkter för detta i föreskrifter från Havs- och vattenmyndigheten (HaV) och Sveriges geologiska undersökning (SGU). Dessutom utgår de fem vattenmyndigheterna från gemensamma principer för hur normerna ska beslutas, för att det inte ska finnas omotiverade skillnader i miljökvalitetsnormerna mellan vattendistrikten.

Vattenmyndigheternas riktlinjer för kartläggning och analys förtydligar hur länsstyrelsernas arbete med statusklassificering, påverkan, miljöproblem, riskbedömning och framtagande av förslag till miljökvalitetsnormer ska göras. Regeringen har utsett vattendelegationer som beslutar vilka miljökvalitetsnormer som ska gälla för vattenförekomsterna i respektive vattendistrikt.

Miljökvalitetsnormerna ska inte förväxlas med miljökvalitetsmålen. Miljökvalitetsnormerna är i många fall utgångspunkter och förutsättningar för att miljökvalitetsmålen ska kunna nås, men de senare är politiskt beslutade och beskriver
det övergripande tillstånd som det samlade miljöarbetet ska leda till.

EU:s vattendirektiv (ramdirektiv 2000/60/EG) ska säkra en god vattenkvalitet i europeiska vatten. Vattendirektivet kompletteras av särskilda direktiv om prioriterade
ämnen och om grundvatten. Det samordnas också med direktiv om skyddade områden (badvatten, Natura 2000-områden och dricksvatten). EU:s vattendirektiv har i Sverige främst genomförts genom följande lagar och förordningar:

  • 5 kap. och 22 kap. miljöbalken
  • Förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (vattenförvaltningsförordningen, VFF). Där regleras statusklassificeringen och hur
    miljökvalitetsnormer fastställs.
  • Föreskrifter från Sveriges geologiska undersökning (SGU-FS). Här förtydligas vad
    som gäller för grundvatten.
  • Föreskrifter från Havs- och vattenmyndigheten (HVMFS). Här förtydligas vad som gäller för ytvatten.

Kontakt