Frågor och svar om miljökvalitetsnormer

Om miljökvalitetsnormerna inte följs inom utsatt tid kan varken myndigheter, kommuner eller verksamhetsutövare straffas med någon form av sanktioner. Istället får vattendelegationerna besluta om nya strängare åtgärder i nästa åtgärdsprogram så att normerna följs i nästa förvaltningscykel. Sveriges regering får däremot svara inför EU om hur vattendirektivet är infört och hur det efterlevs. Konsekvenserna kan bli att EU ställer hårdare krav på Sverige om det svenska genomförandet inte bedöms leva upp till kraven som finns i vattendirektivet. EU-domstolen kan också döma Sverige till böter.

Det är när miljökvalitetsnormerna har omvandlats till krav eller regler från en myndighet eller kommun som de blir direkt styrande för verksamhetsutövare och enskilda.

Myndigheter och kommuner kan använda sig av miljökvalitetsnormerna för att ställa de krav som behövs för att förbättra vattenmiljön.

Vattenförvaltningen är adaptiv och sker i sexårscykler. Det innebär att vattenmyndigheten reviderar underlag, bedömningar och normsättning var sjätte år och oftare om det finns särskilda skäl. Vattenmyndigheterna tar emot underlag som kan påverka omprövning av miljökvalitetsnormerna.

• Den stora andelen underlag ska inkomma till vattenmyndigheterna och beredningssekretariaten i samband med ordinarie dataförsörjning avseende status, påverkan och genomförda åtgärder.
• Underlag kan även inkomma vid vattenmyndigheternas samråd om arbetsplan, översikt över väsentliga frågor, förvaltningsplan, åtgärdsprogram och miljökvalitetsnormer.
• Inför tillståndsprövning av en verksamhet kan länsstyrelsen eller verksamhetsutövaren ta fram nytt underlag och mer detaljerade data, som kan hända visar att det finns anledning att ompröva miljökvalitetsnormen.
• I samband med tillståndsprövning ska domstolen begära yttrande från vattenmyndigheten om det finns anledning anta att en miljökvalitetsnorm är beslutad på felaktiga grunder och det har betydelse för den aktuella prövningen.

HaV och SGU ska vägleda övriga myndigheter och kommuner om hur miljökvalitetsnormer kan och ska tillämpas.

Statliga och kommunala tillsynsmyndigheter ger råd och bedriver tillsyn över verksamhetsutövare och enskilda, medan prövningsmyndigheter, till exempel
länsstyrelser, kommuner, domstolar och miljöprövningsdelegationer, tillämpar miljökvalitetsnormer i prövningsärenden.

Kommunerna ansvarar också för att miljökvalitetsnormer följs i den
kommunala planeringen.

Det får hanteras i samband med enskilda prövningar. Verksamhetsutövaren kan redovisa nya underlag (ny kunskap) som styrker att normen är satt på felaktiga grunder. Prövningsmyndigheten begär då yttrande från vattenmyndigheten som överväger omprövning av normen.

Det ursprungliga målet för vattenförvaltningsarbetet var att alla vatten skulle nå god status till 2015. Men många vatten är kraftigt påverkade av mänsklig verksamhet och når fortfarande inte den kvalitetsnivån, även om de stränga kraven drivit teknikutvecklingen framåt.

För vatten som inte uppnår god status har vattendelegationerna i många fall beslutat om undantag i form av tidsfrist till 2027 eller senare. I vissa fall har vattenmyndigheterna bedömt att det är tekniskt omöjligt eller orimligt dyrt att genomföra åtgärder för att förbättra kvaliteten tidigare än så. I andra fall har alla nödvändiga åtgärder redan genomförts, men det tar tid för ekosystemet att återhämta sig till god vattenstatus. Enbart i dessa senare fall får tidsfrister sträcka sig till efter 2027. Undantag i form av tidsfrist innebär alltså att god status ska uppnås men vid en senare tidpunkt än tidpunkten för beslutet.

Undantag i form av mindre strängt krav innebär i stället ett ställningstagande till en sänkt ambitionsnivå, att god status inte kommer att kunna uppnås. Då krävs ett mer detaljerat beslutsunderlag än för tidsfrister. För att besluta om mindre stränga krav ska det vara känt vilken eller vilka påverkanskällor som orsakar problemen och hur bördan av miljöpåverkan är fördelad mellan källorna. Åtgärdsansvaret ska också vara klarlagt, åtminstone övergripande.

Dessutom behöver åtgärdsbehovet vara definierat och det ska finnas ett konkret underlag för att bedöma de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att genomföra åtgärderna utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Undantagen innebär inte att det går att avstå från eller vänta med insatser. Det som kan göras ska göras för att förbättra vattenkvaliteten även om god status inte uppnås. Det kan ta lång tid för ekosystemen att återhämta sig. Även om förbättringar görs nu kan resultatet dröja.

Det är viktigt att uppmärksamma att undantag i form av tidsfrist eller mindre stränga krav inte innebär att ytterligare försämringar av vattenkvaliteten är tillåtna.

Utöver undantagen i form av tidsfrist och mindre stränga krav, som avser historisk eller pågående verksamheter, finns det även en möjlighet att tillåta att nya samhällsnyttiga verksamheter av större vikt som försämrar vattnets kvalitet eller äventyrar möjligheten att uppnå god status, men bara om särskilda kriterier är uppfyllda. Bland dessa kriterier gäller att alla åtgärder för att minimera försämringen ska vidtas.

Vid en tillfällig försämring av vattenkvaliteten som är en följd av en exceptionell händelse, till exempel översvämning, eller av en olycka som inte rimligen kunna förutses, krävs det inte något beslut om undantag. I sådana fall ska det dock vidtas de åtgärder som behövs för att återställa vattenförekomstens kvalitet som den var innan försämringen inträffade.

Beslut om miljökvalitetsnormer för vatten fastställs i föreskrift. Av 17 § förordningen om vattendelegationer (2017:872) framgår att vattenmyndighetens beslut enligt vattenförvaltningsförordningen inte får överklagas. Därför är det viktigt att vattenmyndigheterna får in nödvändiga synpunkter och underlag redan under samrådstiden.

Det går dock att ifrågasätta en fastställd norm. Den som kan ifrågasätta en norm är prövningsmyndigheten, exempelvis en domstol, om det framkommer ny kunskap som har betydelse för normsättningen.

Det anses inte tillräckligt att vattenmyndigheten haft ett annat underlag vid tiden för beslut om norm än det underlag som framkommer i en prövning. Felaktigheten behöver också ha betydelse för prövningsmyndighetens möjlighet att besluta om rimliga och ändamålsenliga miljövillkor för en verksamhet eller åtgärd. Domstol eller prövningsmyndighet ska då begära ett yttrande från vattenmyndigheten om det finns skäl att ändra miljökvalitetsnormen.

Den svenska juridiska konstruktionen för miljökvalitetsnormerna innebär att normerna inte har någon direkt styrning för en verksamhetsutövare eller för den enskilde utan de har en indirekt effekt. Vattenmyndigheterna har ingen befogenhet att rikta sanktioner mot myndigheter, kommuner, en verksamhetsutövare eller den enskilde om miljökvalitetsnormen inte uppnås till 2027 i vattenförekomster med tidsfrist till 2027.

Det kan dock få konsekvenser för en verksamhetsutövare eller enskild om en myndighet eller kommun beslutat om ett villkor i ett tillstånd som syftar till att en miljökvalitetsnorm ska kunna följas, men att det villkoret inte efterlevs. Då är det den myndighet eller kommun som bedriver tillsyn som kan införa sanktionsåtgärd.

Åtgärdsprogrammet för vatten som riktar sig till myndigheter och kommuner kan ha en vägledande funktion vid utformningen av rimliga och ändamålsenliga villkor i den enskilda myndighetsutövningen. Den svenska förvaltningsmodellen bygger på ett förtroende om att myndigheter och kommuner gör det som de är skyldiga att göra enligt lag. Om miljökvalitetsnormerna inte uppnås inom fastställd tid kan vattenmyndigheterna inte rikta några sanktionsåtgärder mot myndigheter och kommuner.

Vattenmyndigheterna får istället besluta om nya åtgärder i kommande vattenförvaltningscykel för att uppnå miljökvalitetsnormerna för vatten i nästa åtgärdsprogram. Ytterst kommer Sverige behöva stå till svars inför EU-kommissionen avseende införandet och efterlevnaden av vattendirektivet. EU har då möjlighet att rikta sanktionsåtgärder mot Sverige om det svenska genomförandet inte bedöms vara tillräckligt för att leva upp till kraven i ramdirektivet för vatten.

Det är Regeringskansliet, Havs- och vattenmyndigheten (HaV), Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) och Naturvårdsverket som deltar i EU-gemensamma möten för vattendirektörer, strategiska koordineringsgruppen och arbetsgrupper där erfarenhetsutbyten och jämförelser mellan medlemsländernas tas upp. I första hand rekommenderas därför att söka mer utförlig information från HaV och SGU.

Nej, varje vattenförekomst har ett eget värde. Principen är att man inte får försämra någon vattenförekomst, även om andra vattenförekomster förbättras betydligt mer. Definitionen är att man inte försämra så att en kvalitetsfaktor försämras. Men det finns vissa undantag. Du kan läsa mer om i vår skrift "Verktyg för bättre vatten" som du hittar under publikationer.

Nej, reglerna kommer från EU och dessa har förts in i svensk lagstiftning, som vattenmyndigheterna följer. Det är Sveriges geologiska undersökning och Havs- och vattenmyndigheten som vägleder vattenmyndigheternas arbete. Uppdraget innebär att följa de föreskrifter och vägledningar som finns tillgängliga.

Vi ställer miljökrav för vattnet i form av miljökvalitetsnormer. När vi tittar på vilka ekologiska förbättringar som behövs tar vi hänsyn till olika samhällsintressen.

Normerna utgör en viktig grundförutsättning för den nationella prövningsplanen och beskriver den miljökvalitet som ska uppnås vid en viss tidpunkt. Normerna är som huvudregel bindande att följa för myndigheter, kommuner och verksamhetsutövare i enskilda prövningar.

Enligt miljöbalken ska vattenkraften ha moderna miljövillkor. Den nya lagstiftningen ger vattenmyndigheterna en utökad möjlighet att ta hänsyn till vattenkraften som en samhällsviktig verksamhet. Om till exempel Sveriges elsystem riskerar att skadas har vi möjlighet att sänka miljökraven där det är motiverat, dock alltid utifrån regelverket.