/

Publiceringsdatum:

Återrapporteringen: Kalkning ger effekt – men frågetecken för försurningen

Johan Ahlström, Länsstyrelsen Västerbotten. Foto: privat

Sedan 1970-talet har Sverige kalkat sjöar och vattendrag för att motverka försurning. I dag har en majoritet av länen kalkningsplaner som anpassats för att bidra till att miljökvalitetsnormerna kan nås.

– Men ett problem är att vi inte vet hur de förindustriella förhållandena var när det gäller försurning, säger Johan Ahlström, Länsstyrelsen Västerbotten.

Varje år rapporterar kommuner och myndigheter till vattenmyndigheterna hur åtgärdsarbetet går. Återrapporteringen är dessutom ett forum för åtgärdsmyndigheterna att berätta för andra om sina erfarenheter. Den här artikeln är hämtad från "Sammanställning av kommuners och myndigheters rapportering av genomförda åtgärder 2020".

I stora drag verkar det ganska enkelt. Utsläpp av rökgaser ger sur nederbörd som förstör för liv i mark och vatten. Vi minskar på utsläppen och motverkar försurningen genom att sprida ut kalk som höjer pH. Problemet löst. Eller?

Länsstyrelsernas åtgärd 11 i vattenmyndigheternas åtgärdsprogram säger: ”Länsstyrelserna ska säkerställa att kalkning av försurade sjöar och vattendrag enligt nationella riktlinjer kan fortsätta enligt den nationella kalkningsplanen och om nödvändigt utöka eller omlokalisera åtgärdsområden för kalkning. Åtgärden ska genomföras så att den bidrar till att de åtgärder vidtas som behövs för att miljökvalitetsnormerna för vatten ska kunna följas”.

Behövs inte överallt

Återrapporteringen för 2020 visar att 14 av länen har anpassat sin regionala kalkningsplan för att bidra till att MKN för vatten kan följas. Fyra län har för övrigt inget behov av kalkning: Uppsala, Stockholm, Gotland och Norrbotten.

Ett län som anpassat planen för att kunna nå MNK är Västerbotten. Här har kalkningen varit relativt konstant de senaste fem sex åren. Knappt 10 000 ton sprids ut årligen, att jämföra med 40 000 ton år 1994. Förutom att behovet minskat har kalkningsinsatserna blivit allt mer effektiva.

– Det har varit en neddragning av doseringen genomgående över hela Sverige. Men det är svårt att veta hur mycket man ska dra ner eftersom det är en lång eftersläpning för återhämtning. Dessutom saknas det kunskap om hur försurningsläget egentligen är, vi har inget att förhålla oss till, säger Johan Ahlström som har tre decenniers erfarenhet av kalkning.

Saknas tidiga data

Kalkningens effekter går förstås att spåra i form av förbättrad vattenkemi och indikatorarter men vad vill man uppnå med kalkningen egentligen, funderar Ahlström.

– Det är ju inte naturliga förhållanden för de vet vi inget om, det finns inga data från förindustriella tider. Det enda verktyg vi har är MAGIC-modellen men det är otroligt svårt att verifiera de resultat som kommer ut av den, det spretar åt olika håll.

MAGIC (Model of Acidification of Groundwaters In Catchments) är en modell som beskriver förändringar av syra/basförhållanden i mark och ytvatten när faktorer som surt nedfall förändras. Kopplat till modellen är databasen MAGIC-biblioteket.

Klart är dock att utsläppen av svavel i atmosfären minskat kraftigt. I Sverige har nedfallet av försurande sulfat minskat med 80 procent.

– Nedfallet är nu nere på samma nivåer som i slutet av 1800-talet. Surhet i vatten kopplat till sulfat är nästan noll. Det innebär att vi nu främst kalkar för att neutralisera humussyror och en diffus uppfattning om markens förlorade buffringskapacitet, säger Johan Ahlström.

Humussyrorna kommer från nedbrytning av organiskt material och finns naturligt i marken. På senare tid har de dock ökat och det att sjöar och vattendrag blir allt brunare, brunifiering. Orsakerna till ökningen är inte helt klarlagda men klimatförändringar, skogsbruk och minskande sulfatnedfall är några som nämns.

Permanent lösning

Hur framtiden blir för kalkningen återstår att se. Det som började som en temporär åtgärd har nu snarare karaktär av permanent verksamhet.

Frågan är vilken väg vi ska gå. Vad vill vi ha våra vatten till, funderar Ahlström.

– Ska vi fortsätta kalka för att upprätthålla en önskvärd biologi, eller ska vi sluta kalka och hänvisa till osäkra beräkningar av naturlig surhet? Ska kalkning avslutas även om det försämrar förutsättningarna för exempelvis lax och flodpärlmussla att existera i sådana vattendrag där vi anser att de naturligt hör hemma?

Kontakt