Vattenfrågor i lagstiftningen

Vattenfrågor hanteras i många lagar i Sverige då vatten berör de flesta aspekter av samhällsbyggande. Den särskilda vattenlagstiftningen har gamla anor och har framför allt hanterat olika aspekter av nyttjande av vatten samt ansvars- och ägoförhållanden. Det är inte förrän under de sista decennierna som vattenkvalitet har blivit en viktig fråga, och regler om vattenmiljökvalitet som grund för förvaltning, verksamheter och annat nyttjande har tillförts under 2000-talet. Det ligger i linje med det nationellt övergripande arbetet med att uppnå de 16 miljökvalitetsmålen, där flera av dem mer eller mindre avser vattenfrågor.

Vattenskydd och vattenförsörjning

I Sverige finns sedan många år en lagstiftning och ansvarsfördelning för att skydda vattenresurser och säkerställa vattenkvaliteten, särskilt för de dricksvattentäkter som omfattas av EU:s gemenskapslagstiftning, det vill säga dricksvattentäkter som ger mer än 10 m³ i genomsnitt per dag eller betjänar mer än 50 personer. Dessa dricksvattentäkter är i huvudsak registrerade hos kommunerna, som är tillsynsmyndighet för anläggningarna. Genom miljöbalken och livsmedelslagen ges de ramar som krävs för skydd av vattenresurserna respektive dricksvattenkvaliteten. Naturvårdsverket och Livsmedelsverket har ansvar för att utforma föreskrifter och vägledning för de insatser som behövs och att detta underlag finns tillgängligt.

Genom vattentjänstlagen har kommunerna fått ansvar för vattenförsörjningen inom VA-verksamhetsområden, det vill säga områden där det av miljö- och hälsoskäl är motiverat med gemensamma lösningar för vatten och avlopp. Det medför att kommunerna har ansvar för alla större gemensamma dricksvattenanläggningar, vilket omfattar vattenförsörjningen för ca 90 % av befolkningen. Kommunen, som huvudman för dricksvattentäkten, ska se till att det finns ett långsiktigt skydd av vattenresursen, antingen genom vattenskyddsbestämmelserna i miljöbalken eller andra planeringsinstrument. Det finns inget obligatoriskt krav på skyddsområde och föreskrifter för området eller utformningen av dessa, varken med hänsyn till de skilda förutsättningarna i landet eller om det är yt- eller grundvattentäkter, utan de ska utformas efter behov och förutsättningar. Huvuddelen av dricksvattentäkterna omfattas av vattenskyddsområden, men för många dricksvattentäkter behöver skyddsområden inrättas eller revideras. Vattenmyndigheten anger i åtgärdsprogrammet att såväl inrättandet av vattenskyddsområden som en översyn av befintliga skyddsbestämmelser behöver förbättras, och genomförandet behöver verkställas inom de närmaste åren.

För övrig vattenförsörjning gäller enskilt ansvar, det vill säga att vattentäktsägaren ansvarar, oavsett om det är större vattentäkter (ger mer än 10 m³ per dag eller betjänar mer än 50 personer) eller om de är mindre. För de större enskilda vattentäkterna gäller samma kvalitetskrav på dricksvatten som för de kommunala vattentäkterna och kommunerna har tillsynsansvaret. Det finns inget krav på skyddsområde och föreskrifter för dessa, det bygger i stället på vattentäktsägarens ansvar. Vattenmyndighetens åtgärdsprogram betonar vikten av att kommunerna även inför skydd kring de större enskilda vattentäkterna för att även dessa ska ha ett långsiktigt skydd för vattenförsörjningen.

Livsmedelsverkets föreskrifter ställer krav på övervakning av vattenkvaliteteten för de större vattentäkterna. SGU har etablerat en databas för grundvatten och vattentäkter (yt- och grundvatten) dit kommunerna och vattentäktshuvudmannen kan rapportera sina undersökningar, såväl större vattentäkter som mindre enskilda vattentäkter. Dessa data utgör bland annat underlag för övervakning och uppföljning av tillståndet i vattentäkterna och framför allt grundvatten.

Grundvattnet kan påverkas direkt eller indirekt av olika verksamheter. Naturligt har grundvattnet ett bättre skydd än ytvatten genom att tillrinnande vatten filtreras genom marklager innan de når ner till den mättade grundvattenzonen. Utsläpp direkt i grundvattnet påverkar därför grundvattnet betydligt mer, och eftersom det är svårt att få bort eller restaurera förorenade grundvattenförekomster, så finns det förbud mot direkta utsläpp av föroreningar i grundvattnet i miljölagstiftningen. Det finns möjlighet att få dispens mot förbudet, men några tillstånd till direkta utsläpp till grundvatten har inte medgivits.  

Uttag och uppdämning av vatten

Vattenverksamhet inkluderar

  • uppförande m m av dammar eller andra anläggningar i vattenområden
  • fyllning och pålning i vattenområden
  • bortledande av vatten
  • grävnings-, sprängnings- och rensningsarbete i vattenområden
  • åtgärder i vattenområden som syftar till att förändra vattnets djup eller läge
  • bortledande av grundvatten
  • tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden
  • markavvattning

Vattenverksamhet kräver tillstånd enligt miljöbalken av tillståndsmyndigheten (miljödomstolen) eller anmälan till tillsynsmyndigheten (länsstyrelsen). Tillståndsmyndigheten för register över alla tillstånd och tillsynsmyndigheten för register över alla tillsynsobjekt. Prövning av tillsyn av vattenuttag (yt- och grundvatten), fördämning av vatten, m.m. sker enligt 11 kap. miljöbalken. Uttag som omfattas av tillstånd registreras hos miljödomstolen.  I övrigt finns statistik hos SGU i form av brunnsregistret, SCB har dessutom data över uttag som redovisas sektorsvis (Vattenuttag och vattenanvändning i Sverige 2005, art.nr MI27SM0701,  ISSN 1403-8978)

Det finns ett mycket stort antal vattenverksamheter som fått tillstånd sedan vattenlagstiftningen infördes 1874. Många av tillstånden har förändrats över åren och förutsättningar runt verksamheten har oftast förändrats medan tillstånden finns kvar. Ett tillstånd är både en rättighet och en skyldighet. Vattenmyndighetens åtgärdsprogram betonar vikten av en översyn av de vattenverksamheter som har påverkan på vattenstatus inom flera olika problemområden.

Utsläpp från punktkällor

I Sverige finns sedan många år en lagstiftning för prövning och tillsyn av olika punktkällor. Genom ett aktivt miljöarbete har punktkällornas utsläppsmängder minskat med 70-90 %, men bidrar fortfarande påtagligt till tillförseln i många vattenförekomster. Enligt miljöbalken krävs tillstånd eller anmälan för utsläpp av vattenföroreningar. Tillstånd lämnas av miljödomstolen eller miljöprövningsdelegationen, och tillsyn bedrivs av länsstyrelsen eller kommunen. Även mindre utsläpp som inte kräver tillstånd omfattas av tillsyn enligt miljöbalken. Verksamhetsutövaren har ett uttalat ansvar för de utsläpp och den påverkan som ett utsläpp medför.

Vattenmyndighetens åtgärdsprogram betonar vikten av en översyn av de punktkällor som påverkar vattenstatus inom flera olika problemområden.

Åtgärder mot ökad förorening av marina vatten

Genom ett aktivt miljöarbete har punktkällornas utsläppsmängder minskat med 70-90 % sedan 1960-talet. Tillförseln till många vattenförekomster är fortfarande för hög för att uppnå miljökvalitetsnormerna. Enligt miljöbalken krävs tillstånd eller anmälan för utsläpp av vattenföroreningar, och tillsynen bedrivs på verksamheter som påverkar vattenmiljön. Verksamhetsutövaren har ett uttalat ansvar för de utsläpp och den påverkan som ett utsläpp medför.

Vattenmyndighetens åtgärdsprogram betonar vikten av att åtgärd alla källor som har påverkan på vattenstatus inklusive den marina miljön. Åtgärderna kommer att leda till minskad förorening av marina vatten.

Åtgärder mot föroreningsincidenter

Miljöbalken föreskriver att verksamhetsutövaren har ansvar för sin miljöpåverkan och för att följa upp den. I detta arbete ingår också att ha egenkontroll där verksamheten och dess risker beaktas i miljöarbetet. Miljöansvaret sträcker sig i princip ända till den enskilda medborgaren som alltså ska förebygga sin miljöpåverkan. Det finns även ett inskrivet miljöansvar för myndigheterna och ett sektorsansvar för miljö för vissa myndigheter som innebär att miljöarbetet successivt utvecklas. De oavsiktliga föroreningsincidenterna är förhållandevis få och de som inträffar gör det oftast i samband med extrema väderförhållanden eller olyckor. 

Åtgärd nr 19 anger att; Myndigheten för samhällsskydd och beredskap behöver utveckla riktlinjer för undersökande övervakning för inträffade olyckor, naturliga och andra, som kan påverka vattenförekomsters ekologiska, kemiska eller kvantitativa status. Riktlinjer för oförutsedda händelser behöver integreras så att kopplingen mellan vattenkvaliteten och förebyggande åtgärder eller sanering av inträffade olyckor kan åtgärdas med minsta påverkan för att normer skall kunna uppnås. I Sverige är Sevesodirektivet infört genom förordningen om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor (den så kallade Sevesolagstiftningen), förordningen om skydd mot olyckor samt genom arbetsmiljölagstiftningen. Tillsyn över efterlevnaden bedrivs av länsstyrelserna respektive arbetsmiljöinspektionerna. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska från och med den första januari 2010 ha ansvaret för frågor om samhällets säkerhet när det gäller skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. Ansvaret avser åtgärder före, under och efter en olycka eller en kris (www.seveso.se).

Åtgärd nr 25 riktar sig till behovet inför kommande klimatextremer att ta fram kartunderlag och prediktioner så att bland annat framtida potentiella källor till miljöföroreningar som en konsekvens av översvämningar kan kartläggas. Åtgärden är en koppling till översvämningsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/60/EG av
den 23 oktober 2007 om bedömning och hantering av översvämningsrisker). Åtgärd nr 25 lyder; Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut behöver ta fram klimatprediktioner på avrinningsområdesnivå som underlag för bedömning av effekter på ekologisk status till följd av förändrade höga och låga flöden.

Kostnader för vattenanvändning

Det är riksdagen och regeringen som beslutar om den ekonomiska vattenpolitiken, Vattenmyndigheten beslutar inte om ekonomiska styrmedel. För vattenfrågor som kan hänföras till reglerna kring miljöbalken, gäller principen om att förorenaren betalar. Om åtgärderna kan hänföras till belastning från pågående verksamhet så kan i princip kostnadstäckning finnas för åtgärderna baserat på att förorenaren betalar. Det gäller framför allt industrisektorn och i huvudsak för hushållssektorn medan jordbrukssektorn har låg kostnadstäckning. Det kan i teorin uppnås god kostnadstäckning för dessa sektorer, men den är inte fullt utvecklad i dag.  

Tillgång till miljöinformation

Myndighetsbeslut och data är offentliga handlingar i Sverige. Vattenmyndighetens förvaltningsplan, miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram är offentliga lika väl som tillståndsbeslut, med ansökningsunderlag, från miljödomstol och miljöprövningsdelegationen. Även tillsynsmyndigheternas beslut och underlag är offentliga. Handlingarna finns tillgängliga hos respektive myndighet, en del finns även tillgängliga via internet om det inte strider mot personuppgiftslagen.

Utsläppsdata är offentlig information, och delar av informationen finns tillgänglig via internet.