Införandet av EU:s ramdirektiv för vatten i svensk lagstiftning 2004 innebar ett nytt helhetsgrepp på vattenfrågorna och vattenmyndigheten skapades för att samordna arbetet med att bevara och förbättra kvaliteten på våra vatten enligt direktivet.
Vatten är vårt viktigaste livsmedel och en förutsättning för allt liv. På många håll i världen råder det vattenbrist men i Sverige har vi tvärtom vatten i riklig mängd. Vårt klimat ger oss nederbörd i form av regn och snö så att det räcker till oss alla. Men tillgång till rent vatten är ingen självklarhet, inte ens i Sverige. För att skydda och bevara vårt vatten krävs ett målmedvetet och långsiktigt arbete.
Sverige har i många årtionden arbetat aktivt med att förbättra kvaliteten på vattnet med hjälp av lagstiftning och andra styrmedel. Sedan år 2000 finns ett EU-direktiv – det så kallade ramdirektivet för vatten – vilket binder samtliga EU-länder att arbeta på ett gemensamt sätt med vattenfrågor. År 2004 infördes vattendirektivet i svensk lagstiftning genom bland annat vattenförvaltningsförordningen.
Genomförandet av ramdirektivet för vatten innebär några viktiga förändringar i förhållande till vårt tidigare sätt att vårda vattnen. Bland annat har det skapats en ny administrativ organisation, vattenmyndigheten. En annan viktig skillnad är att det nu finns en helhetssyn på vattnet. Det är inte längre de administrativa gränserna mellan till exempel kommuner och län, utan vattnets naturliga gränser (vattendelare) mellan vattensystemen, som avgränsar de avrinningsområden som är utgångspunkt för arbetet.
Vattenförvaltningen bedrivs i sexåriga cykler som innefattar ett antal återkommande moment. Den första cykeln avslutades i december 2009. Den innevarande cykeln sträcker sig fram till slutet av år 2015. Målet är att alla Sveriges vatten ska ha uppnått minst god status år 2015. I de fall detta inte är möjligt av olika skäl kan tiden förskjutas till som längst 2027.