Vattenfrågor i lagstiftningen

Vattenfrågor hanteras inom många lagar i Sverige då vatten berör de flesta aspekter av samhällsbyggande. Den särskilda vattenlagstiftningen har gamla anor, och har framför allt hanterat nyttjande av vatten ur olika aspekter samt ansvars- och ägoförhållanden. Det är inte förrän under de sista decennierna som vattenkvalitet har blivit en viktig fråga, och regler om vattenmiljökvalitet som grund för förvaltning, verksamheter och annat nyttjande har tillförts under 2000-talet. Det ligger i linje med det nationellt övergripande arbetet med att uppnå de 16 miljökvalitetsmålen, där flera mer eller mindre berör vattenfrågor. 

Vattenskydd och vattenförsörjning

I Sverige finns sedan många år en lagstiftning och ansvarsfördelning för att skydda vattenresurser och säkerställa vattenkvaliteten, särskilt för de dricksvattentäkter som omfattas av EU:s gemenskapslagstiftning, det vill säga dricksvattentäkter och som ger mer än 10 m3 per dag i genomsnitt eller betjänar mer än 50 personer. Dessa dricksvattentäkter är i huvudsak registrerade hos kommunerna som är tillsynsmyndigheter för anläggningarna. Genom miljöbalken och livsmedelslagen ges de ramar som krävs för skydd av vattenresurserna respektive dricksvattenkvaliteten. Naturvårdsverket och Livsmedelsverket har ansvar för att utforma föreskrifter och vägledning för de insatser som behövs, och detta underlag finns tillgängligt.

Genom vattentjänstlagen så har kommunerna ansvar för vattenförsörjningen inom VA-verksamhetsområden, det vill säga områden där det av miljö- och hälsoskäl är motiverat med gemensamma lösningar för vatten och avlopp. Det medför att kommunerna har ansvar för alla större gemensamma dricksvattenanläggningar, vilket omfattar ca 90 % av befolkningen. Kommunen, som huvudman för dricksvattentäkten, ska se till att det finns ett långsiktigt skydd av vattenresursen, antingen genom vattenskyddsbestämmelserna i miljöbalken eller andra planeringsinstrument. Den svenska regleringen kring vattenskyddsområden ger inget uttryckligt krav på inrättandet av vattenskyddsområden. Vattendirektivet innehåller dock ett minimikrav på att sådana behöver inrättas för geografisk avgränsade vattenförekomster. Inrättandet av vattenskyddsområden innebär att anpassade föreskrifter utformas för varje enskilt område. Detta kan innebära exempelvis innebära begräsningar i användningen av mark i intilliggande markområden. Huvuddelen av dricksvattentäkterna omfattas av vattenskyddsområden, men för många dricksvattentäkter behöver skyddsområden inrättas eller revideras. Vattenmyndigheten anger i åtgärdsprogrammet att såväl inrättandet av vattenskyddsområden som en översyn av skyddsbestämmelser behöver förbättras, och genomförandet behöver verkställas inom de närmaste åren.
 

För övrig vattenförsörjning är det enskilt (vattentäktsägaren) ansvar oavsett om det rör sig om större vattentäkter (ger mer än 10 m3 per dag eller betjänar mer än 50 personer) eller om mindre. För de större enskilda vattentäkterna gäller samma kvalitetskrav på dricksvatten som för de kommunala vattentäkterna, och kommunerna har tillsynsansvaret. Det finns inget krav på skyddsområde och föreskrifter för dessa, utan det bygger på vattentäktsägarens ansvar. Vattenmyndighetens åtgärdsprogram betonar vikten av att kommunerna även inför skydd kring de större enskilda vattentäkterna för att även dessa vattentäkter ska ha ett långsiktigt skydd för vattenförsörjningen.

Livsmedelsverkets föreskrifter ställer krav på övervakning av vattenkvaliteteten för de större vattentäkterna. SGU har etablerat en databas för grundvatten och vattentäkter (yt- och grundvatten) dit kommunerna och vattentäktshuvudmannen kan rapportera sina undersökningar, såväl större vattentäkter som mindre enskilda vattentäkter. Dessa data utgör bland annat underlag för övervakning och uppföljning av tillståndet i vattentäkterna och framför allt grundvatten.

Grundvattnet kan påverkas direkt eller indirekt av olika verksamheter. Naturligt har grundvattnet ett bättre skydd än ytvatten genom att tillrinnande vatten filtreras genom marklager innan de når ner till den mättade grundvattenzonen. Utsläpp direkt i grundvattnet påverkar därför grundvattnet betydligt mer, och eftersom det är svårt att få bort eller restaurera förorenade grundvattenförekomster, så finns det förbud mot direkta utsläpp av föroreningar i grundvattnet i miljölagstiftningen. Det finns möjlighet att få dispens mot förbudet, men några tillstånd till direkta utsläpp till grundvatten har inte medgivits.

Uttag och uppdämning av vatten

Vattenverksamhet, som inkluderar uppförande av till exempel dammar eller andra anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden, bortledande av vatten, grävnings-, sprängnings- och rensningsarbete i vattenområden, åtgärder i vattenområden som syftar till att förändra vattnets djup eller läge, bortledande av grundvatten, tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden och markavvattning, kräver tillstånd enligt miljöbalken av tillståndsmyndigheten (miljödomstolen) eller anmälan till tillsynsmyndigheten (länsstyrelsen). Tillståndsmyndigheten för register över alla tillstånd och tillsynsmyndigheten för register över alla tillsynsobjekt.

Det finns ett mycket stort antal tillståndsgivna vattenverksamheter sedan vattenlagstiftningen infördes 1874. Många av tillstånden har förändrats över åren och förutsättningar runt olika verksamheter har oftast förändrats medan tillstånden finns kvar. Ett tillstånd är både en rättighet och en skyldighet. Vattenmyndigheten har tagit fram olika åtgärder som krävs för att bevara eller förbättra vattenstatusen. Flera av dessa åtgärder kan komma att aktualiseras i tillsyns och tillståndsprövningar.

Utsläpp från punktkällor

I Sverige finns sedan många år en lagstiftning för prövning och tillsyn av olika punktkällor. Genom ett aktivt miljöarbete har punktkällornas utsläppsmängder minskat med 70-90 %, men bidrar fortfarande påtagligt till tillförseln i många vattenförekomster. Enligt miljöbalken krävs tillstånd eller anmälan för utsläpp av vattenföroreningar, där tillstånd lämnas av miljödomstolen eller miljöprövningsdelegationen, och tillsynen bedrivs av länsstyrelsen eller kommunen. Även mindre utsläpp som inte kräver tillstånd omfattas av tillsyn enligt miljöbalken. Verksamhetsutövaren har ett uttalat ansvar för de utsläpp och den påverkan som ett utsläpp medför. Vattenmyndigheten har gjort bedömningen att en översyn av punktkällor som har påverkan på vattenstatusen är ett nödvändigt första steg. Med en förbättrad bild av påverkanskällorna kan underlaget stödja arbetet med att forma rimliga åtgärder för pågående verksamheter i syfte att fastlagda normer skall uppnås.

Åtgärder mot ökad förorening av marina vatten

Genom ett aktivt miljöarbete har punktkällornas utsläppsmängder minskat med 70-90 % sedan 1960-talet. Tillförseln till många vattenförekomster är dock fortfarande för hög för att uppnå miljökvalitetsnormerna. Enligt miljöbalken krävs tillstånd eller anmälan för utsläpp av vattenföroreningar, och tillsynen bedrivs på verksamheter som påverkar vattenmiljön. Verksamhetsutövaren har ett uttalat ansvar för de utsläpp och den påverkan som ett utsläpp medför.

Vattenmyndighetens åtgärdsprogram betonar vikten av att åtgärda alla källor som har påverkan på vattenstatus inklusive den marina miljön. Åtgärderna kommer att leda till minskad förorening av marina vatten.

Åtgärder mot föroreningsincidenter
Miljöbalken föreskriver att verksamhetsutövaren har ansvar för sin miljöpåverkan och att följa upp den. I detta arbete ingår också att ha egenkontroll där verksamheten och risker med den beaktas i miljöarbetet. Miljöansvaret sträcker sig i princip till varje medborgare att förebygga sin miljöpåverkan. Det finns även ett inskrivet miljöansvar för myndigheterna, och ett sektorsansvar för miljö för vissa myndigheter, som innebär att miljöarbetet successivt utvecklas. De oavsiktliga föroreningsincidenterna är förhållandevis få, men uppkommer oftast i samband med extrema väderförhållanden eller olyckor.

Kostnader för vattenanvändning

Det är riksdagen och regeringen som beslutar om den ekonomiska vattenpolitiken. Vattenmyndigheten beslutar inte om ekonomiska styrmedel. För vattenfrågor som kan hänföras till reglerna kring miljöbalken, gäller principen om att förorenaren betalar. Om åtgärderna kan hänföras till belastning från pågående verksamhet så kan i princip kostnadstäckning finnas för åtgärderna baserat på att förorenaren betalar. Det gäller framför allt industrisektorn, i huvudsak för hushållssektorn medan jordbrukssektorn har låg kostnadstäckning. Det kan i teorin uppnås god kostnadstäckning för dessa sektorer, men den är inte fullt utvecklad idag.

Tillgång till miljöinformation

Myndighetsbeslut och data är offentlig handling i Sverige, och precis som vattenmyndighetens förvaltningsplan, miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram, är tillståndsbeslut, med ansökningsunderlag, från miljödomstol och miljöprövningsdelegationen offentliga. Även tillsynsmyndigheternas beslut och underlag är offentliga. Handlingarna finns tillgängliga hos respektive myndighet, en del finns även tillgängliga via Internet om det inte strider mot personuppgiftslagen.

Utsläppsdata är offentlig information, och delar av informationen finns tillgänglig via internet.