2.1 Grundvatten

I distriktet förekommer stora grundvattentillgångar med dricksvatten av hög kvalitet. Dessa finns framförallt i sand- och grusavlagringar och det är även här det största uttaget sker (ca 80-90 %).  Uttag av dricksvatten sker även i sedimentär bergrund och i sprickackviferer i urberget. Det är inte ovanligt att uttag kombineras med, eller baseras på konstgjord eller inducerad infiltration av ytvatten. Distriktets stora sedimentära grundvattenmagasin hittar vi främst i Dalarna. Uttaget från sprickor i urberget är volymmässigt litet, men utgör en viktig lokal tillgång.

I Sverige finns nio geografiska regioner som betecknas med bokstäver. Av dessa finns regionerna G, H och I i Bottenhavets vattendistrikt.

G - Norrlandskusten, kännetecknas av urbergsområden under högsta kustlinjen (HK) och relativt svårvittrade berg- och jordarter. Läget under HK med förekomst av leror och andra finkorniga jordar ökar dock motståndskraften mot försurning. Höga naturliga kloridhalter förekommer vid kusten och i områden med kvarvarande havsvatten i berggrund och jordlager.

H - Sedimentära berggrundsområden i Dalarna (Siljansringen) och Jämtland har lättvittrade jordar och bergarter med stor motståndskraft mot försurning. Höga naturliga sulfathalter förekommer främst på vissa håll i Jämtland.

I - Urbergsområden inom Norrlandsterrängen ovanför högsta kustlinjen från Dalsland i sydväst till Treriksröset i norr har relativt svårvittrade berg- och jordarter. Detta innebär liten motståndskraft mot försurning men här är också nedfallet av försurande ämnen litet.

Inom en och samma geografiska region kan grundvattnet ha vitt skilda egenskaper beroende på i vilken geologisk miljö det uppehåller sig. Dessa så kallade grundvattenmiljöer delas upp i fem grupper: 1 kristallin berggrund, 2 sedimentär berggrund, 3 morän och svallsediment, 4 isälvsavlagringar och 5 slutna akviferer.

Risk för låg alkalinitet, det vill säga lågt motstånd mot försurning råder framför allt i öppna akviferer i morän, svallsediment och isälvsavlagringar (grundvattenmiljö 3 och 4) och i urbergsområden (region G och I). I undantagsfall kan även bergborrade brunnar (grundvattenmiljö 1) i dessa regioner ha låg alkalinitet. När alkaliniteten når låga värden börjar också pH-värdet sjunka märkbart vilket leder till att grundvattnets halter av aluminium och tungmetaller ökar.

Naturligt höga halter av kadmium och arsenik kan förekomma i områden med metallrika sedimentära bergarter. Sänkning av grundvattenytan, till exempel genom vattenuttag, kan medföra att naturliga metallförekomster löses ut i grundvattnet i ökad mängd. Orsaken är att metallerna i berggrunden ofta är bundna i sulfidmineral. Vid tillförsel av syre oxideras sulfiderna, varvid metallerna frigörs. Arsenik kan dock i vissa fall frigöras även genom grundvattenhöjning. Lokalt kan grundvattnet innehålla så höga halter av t ex arsenik, radon, fluor eller uran att det inte är lämpligt för livsmedelsändamål. För de större vattentäkterna genomförs löpande provtagning för att kontrollera vattenkvaliteten.

Då sand- och grusavlagringar är lämningar efter inlandsisen så förekommer de ofta längs våra älvdalar där vi också har de största koncentrationerna av bebyggelse, jordbruk, industri och infrastruktur. Detta gör att det finns överhängande risk för att vattentäkter i områdena förr eller senare skadas om inte särskilda skyddsåtgärder inrättas. Förutsättningarna för grundvattenbildning kan skadas och risken för förorening ökar om man utnyttjar avlagringarna/åsen som grustäkt eller av annan anledning gräver i den. Vägar, järnvägar och flygplatser anses utgöra hot mot närliggande vattentäkter med anledning av bruket av vägsalt och olyckor med farligt gods. Jordbruket kan påverka grundvattnet bland annat genom läckage av stallgödsel, näringsämnen och bekämpningsmedel samt kvantitativt genom dikning och vattenuttag. Utöver detta kan olika former av miljöfarliga verksamheter och förorenade områden förorsaka läckage av ämnen som hotar grundvattnet.

Grundvattenförekomsternas lokalisering och gränser

Utgångspunkten vid avgränsning av grundvattenförekomster är att de ska avgränsas på ett sådant sätt att en lämplig beskrivning av kvantitativ och grundvattenkemisk status kan göras. En grundvattenförekomst behöver inte avgränsas så att geologiska/hydrogeologiska karakteristiska eller föroreningskoncentrationer är homogena inom förekomsten, men det kan vara praktiskt att uppnå en viss homogenitet. En utgångspunkt är också att alla dricksvattentäkter i grundvatten som producerar mer än 10 m 3 /dag eller försörjer fler än 50 personer, eller som är avsedda för sådan framtida användning, ska vara en del av en grundvattenförekomst.

Avgränsningen av grundvattenförekomster i Sverige har gjorts centralt av SGU. Fokus har lagts på avgränsning av grundvattenförekomster i sand- och grusavlagringar eftersom uttagen för vattenförsörjning där är relativt stora. Utgående från den regionala hydrogeologiska karteringen har grundvattenförekomster i sedimentär berggrund översiktligt avgränsats. Även några grundvattenförekomster i morän där uttagen är större än 10 m 3 /dag eller försörjer fler än 50 personer har avgränsats, men utgör endast ett fåtal av de grundvattenförekomster i morän där lika stora vattenuttag för dricksvattenförsörjning görs. 
 
Endast ett fåtal grundvattenförekomster i urberg har avgränsats inom ramen för vattenförvaltningen. Dessa mycket översiktliga avgränsningar har skett som underlag för metodikkutveckling avseende avgränsningar av grundvattenförekomster i kristallint urberg. För säkrare bedömning av avgränsningar som är meningsfulla från förvaltningssynpunkt krävs kännedom om bland annat vattenförande sprickors frekvens och riktning. Identifieringen av områden med pågående eller planerade vattenuttag större än 10 m 3 /dag i berg är viktiga för vattenförvaltningen till dess att en avgränsning av grundvattenförekomster i urberg gjorts. Den är av speciell betydelse längs kustlinjen, där uttag från grundvattenförekomster i urberg dominerar för vattenförsörjningen.

En av bristerna med den nuvarande avgränsningen är att inte alla grundvattenförekomster  där uttag görs för dricksvattenförsörjning i kvantiteter som överstiger 10 m3 eller försörjer fler än 50 personer identifierats i enlighet med artikel 7 RDV. Det gäller framför allt grundvattenförekomster i urberg, morän och svallsand.

För grundvattenförekomster i sand- och grusavlagringar baseras avgränsningarna på uttagsmöjligheter ur de vattenförande jordlagren som har bedömts i samband med sammanställning av regionala hydrogeologiska data (SGU serie Ah, anpassad för skala 1:250000) och lokala hydrogeologiska data (SGU serie An, anpassad för skala 1:50000). En översiktlig bedömning av det hydrogeologiska underlaget gjordes inför leveransen av grundvattenförekomster från SGU till vattenmyndigheterna sommaren 2008. Som riktmärke har grundvattenmagasin där uttagsmöjligheterna bedömts överstiga 5 l/s angivits som grundvattenförekomster inom vattenförvaltningen, men med regionala variationer. Observera att SGUs kartmetodik bygger på vilka vattenuttag som bedöms vara möjliga att göra och är alltså inte en beskrivning av de uttag som görs idag.

I Bottenhavets vattendistrikt finns 781 grundvattenförekomster. Av dessa finns 707 (91 %) i sand- och grusavlagringar, 66 (8 %) i sedimentär berggrund och 8 (1 %) i urberg (Karta 2).

Karta 2. Grundvattenförekomsternas lokalisering och gränser.
Karta 2. Grundvattenförekomsternas lokalisering och gränser.